De många vittnesmålen i kölvattnet av #metoo är skrämmande, men det är samtidigt viktigt att de kommer upp till ytan. Ett av det senaste uppropen har undertecknats av 2 290 aktiva idrottare, supportrar med flera som under hashtaggen #timeout vittnar om allt från trakasserier till rena våldtäkter. Även idrotten är förpestad av trakasserier och kränkningar – det måste upphöra!
Låt mig tydliggöra: detta är inget idrottsproblem, utan ett samhällsproblem. Övergrepp är inte bara i strid mot idrottens ideal, det är i grunden rena lagöverträdelser. De som utsätter och har utsatt bör inte bara hindras från att vara en del av idrottsrörelsen, utan också lagföras för sådant beteende som är brottsligt. Dessutom behövs förebyggande arbete för att osunda könsroller eller skeva värderingar inte ska förstärkas eller föras vidare.
Under det senaste året har jag arbetat aktivt med frågan om sexuella övergrepp inom idrotten. När programmet Kaliber på Sveriges Radio under sommaren 2016 rapporterade om förutsättningarna inom svensk elitgymnastik och hur Gymnastikförbundet arbetar för att skydda sina aktiva, påbörjade jag ett arbete för att komma åt problemet med övergrepp inom idrotten, särskilt riktat mot barn och unga. Jag noterar nu att detta arbete är angeläget för alla de över tre miljoner som dagligen idrottar i någon idrottsförening.
I början av året lämnade jag som ordförande för kulturutskottets utvärderingsgrupp över utvärderingen av statens idrottspolitiska mål. Den analyserade hur staten följer upp de över två miljarder kronor som årligen ges i stöd till idrotten. Utvärderingen drog en rad viktiga slutsatser som berör sexuella trakasserier och kränkningar. En av dem var att det saknas en systematisk uppföljning av barnrättsperspektivet samt de övergrepp och kränkningar som sker inom idrotten. I Riksidrottsförbundets stadgar fanns en preskriptionstid på två månader för att en anmälan om övergrepp ska leda till påföljd. Sådana regler värnar inte den som blivit utsatt och är inte värdiga en organisation som staten bidrar till.
Tvåmånadersregeln ses nu över, och efter Riksidrottsförbundets riksidrottsmöte har man tagit ett tydligare grepp kring frågan för att stärka barnrättsperspektivet. Det är sådana förändringar som konkret förbättrar arbetet mot sexuella trakasserier. Där har också staten möjlighet att ställa krav så att de här frågorna prioriteras.
Idrottsminister Annika Strandhäll har tidigare svarat mig att hon inte avser att ta några särskilda initiativ med anledning av utvärderingen, utan följer Riksidrottsförbundets interna arbete för att uppfylla de strategiska mål för 2025 som man har beslutat om. Strandhälls svar är en besvikelse, eftersom man bör kunna ställa högre krav på idrottsrörelsen i dessa frågor. Jag tänker på hur många barn som far illa av övergrepp och kränkningar, eller hur många talanger som inte ser någon annan utväg än att sluta med sin idrott.
Jag vill fråga idrottsministern om hon är beredd att höja ambitionsnivån samt vilka åtgärder hon avser att vidta för att komma åt problemet med övergrepp inom idrotten? Det senaste uppropet inom idrottsrörelsen har onekligen skänkt frågan nytt ljus.
Saila Quicklund
Idrottspolitisk talesperson Moderaterna