Emil Carlsson, riksordförande samt EU-politisk talesperson och Wilma Hvirfvel, utrikespolitisk talesperson, Liberala studenter.
I våras förbjöd Ungern Pride i Budapest. Regimen hotar nu att införa ansiktsigenkänning, bötfälla deltagare och krossa det lilla civila motstånd som finns kvar. Samtidigt har tusentals människor protesterat mot beslutet. Det är så här diktaturer växer fram – i det tysta, steg för steg, medan omvärlden tittar bort.
Det är fullkomligt absurt att ett EU-land kan förbjuda Pride – och ändå få sitta med vid bordet när beslut tas om unionens framtid. Det är skamligt att Viktor Orbán kan blockera livsviktigt stöd till Ukraina, samtidigt som hans regering inkasserar miljarder i EU-bidrag. Och det är pinsamt att EU:s svar är så tandlöst.
Att älska någon ska aldrig vara ett brott. Att gå i en Prideparad ska inte leda till böter. Att uttrycka sin identitet ska inte kunna kontrolleras av staten med kameror, algoritmer och AI.
Det står mellan Orbán och Europa. Och just nu är EU:s verktyg för att försvara mänskliga rättigheter skrämmande otillräckliga. Visst har villkorlighetsmekanismen, som kopplar EU-stöd till respekt för rättsstatens principer, haft viss effekt. Men gång på gång tvingas medlemsländerna backa.
EU befinner sig i ett vägskäl. Den ryska invasionen av Ukraina har gjort smärtsamt tydligt vad som står på spel: ett fritt Europa, en vision om att EU ska vara ett föredöme för den liberala demokratin, rättsstatens principer och respekten för mänskliga rättigheter. Samtidigt agerar en av EU:s egna medlemsländer som ett sänke för den europeiska sammanhållningen.
Ungern, under Viktor Orbáns ledarskap, har gång på gång blockerat avgörande beslut om fortsatt stöd till Ukraina och om Ukrainas framtida EU-medlemskap. Samtidigt förtrycker landet också sina egna medborgare i allt större utsträckning utan att det får några större konsekvenser. EU och Sverige har låtit sig bakbindas av Ungern. Det är inte bara ett svek utan ett hot mot hela unionens – och Sveriges – trovärdighet.
Inom ramen för Lissabonfördraget finns det helt enkelt inte tillräckliga möjligheter för EU att agera kraftfullt mot medlemsländer som överger de grundläggande demokratiska principerna. Det är inte förvånande – fördragen antogs i en tid då demokratin fortfarande ansågs självklar. Men det är den inte längre. Auktoritära vindar blåser över Europa, och vi kan inte längre ta demokratin för given.
Sverige har kommit långt när det gäller HBTQI-personers rättigheter. Det förpliktigar oss att inte stå tysta när andra EU-länder – som vi faktiskt kan påverka – väljer att förtrycka sina egna medborgare i moralismens och hatets namn. Vi måste komma ihåg att det Orbán och Fidesz gör är att förtrycka helt vanliga människor, endast för att de blivit förälskade. Sakta men säkert plockas demokratin isär i Ungern och med det alla mänskliga rättigheter.
Att Orbán och Fidesz förbjuder Pride, hotar med ansiktsigenkänning och vill bötfälla deltagare borde oroa varje EU-medborgare. Det är fullständigt oacceptabelt. Därför bör EU:s medlemsländer nu inleda ett artikel 7-förfarande för att frånta Ungern rösträtt i rådet. Det är det starkaste verktyget som i dag finns att tillgå – och det är dags att använda det.
Men det räcker inte där. På sikt måste EU:s grundfördrag reformeras, så att unionen får muskler nog att försvara sina värderingar på riktigt. Att respektera demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter måste vara mer än fina ord – det måste få verkliga konsekvenser om man bryter mot dem.
Orbáns politik är inte "sunt förnuft". Den är ett hot mot det Europa vi tror på. Därför räcker det inte med ännu ett pressmeddelande från kommissionen eller ett uttalande i parlamentet. Nu måste EU:s medlemsländer och Sveriges regering agera – på riktigt.
Starta ett artikel 7-förfarande. Dra in rösträtten. Frys ut Orbán. Det är det minsta vi kan göra innan vi har lyckats reformera EU:s grundfördrag.