Av de 65,3 miljoner flyktingarna i världen är över 40 miljoner, eller sex av tio, så kallade internflyktingar, det vill säga flyktingar i sina egna länder. Dessa män, kvinnor och barn är den ofta osynliga majoriteten av människor på flykt.
Internflyktingar är bland de mest utsatta människorna i världen. Själva termen flykting syftar oftast på någon som har tvingats fly från sitt land. Men precis som de människor som flytt sina länder har internt fördrivna personer förlorat allt i konflikter eller katastrofer - sina hem, samhällen, tillgångar och försörjning. Eftersom de inte har korsat en internationell gräns, har internflyktingar, till skillnad från internationella flyktingar, inte något särskilt internationellt skydd.
Internflyktingar är allra mest utsatta när naturkatastrofer slår till, när torka påverkar landskapet och hungern sprids. Det är ingen slump att de fyra länder som är mest utsatta för svält i dag har ett stort antal internt fördrivna personer. Hur gör vi för att ge dem stöd?
Det här är bara en aspekt av de komplicerade utmaningar vi står inför, och som lett till de största humanitära behoven sedan andra världskriget. I många fall samspelar naturliga och mänskliga kriser på ett obehagligt sätt, vilket ses i de fyra länder som står inför störst hungersnöd i dag: Nigeria, Sydsudan, Somalia och Jemen. Kriser som de här varar ofta i åratal och orsakar hundratusentals dödsfall.
I dessa scenarier är business as usual långtifrån tillräckligt. Ingen enskild aktör, inget enskilt svar har hela lösningen. FN: s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) har insett det och var två av nio FN-organ som, med stöd av Världsbanken, undertecknade ett åtagande om ett nytt sätt att arbeta under World Humanitarian Summit för ett år sedan i Istanbul. Målet var att samla humanitär- och utvecklingskompetens för att leverera bättre lösningar för personer som drabbats av komplexa kriser.
Planen är att arbeta tvärs över FN-systemet och med lokala och internationella partners mot gemensamma resultat, för att stödja långsiktiga utvecklingsframgångar samtidigt som man svarar på akuta behov i linje med humanitära principer och arbetar utifrån varje organisations expertis. Målet är att de humanitära behoven ska upphöra, inte bara hanteras.
Sedan mötet i Istanbul har vi sjösatt det här sättet att tänka. Sju länder som står inför komplexa nödsituationer - Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo, Haiti, Somalia och Sudan - har nu fleråriga humanitära planer som integrerar utveckling.
I Etiopien arbetar vi med att anpassa humanitära aktiviteter till det nationella systemet för social trygghet. I Myanmar, Tchad och Jemen har vi skapat nya forum för dialog för att samordna analys och planering. Under tiden har Världsbanken åtagit sig stöd på över 14 miljarder dollar (122 miljarder SEK) under de närmaste tre åren att investera i de krisdrabbade staterna, med betydande humanitära insatser.
I de här långvariga och återkommande kriserna har humanitära och utvecklingsaktörer börjat jobba närmare varandra än någonsin tidigare. Är det rätt väg framåt? Med tanke på sådana akuta behov, borde vi verkligen satsa på demokratisk styrning, försörjning och klimatarbete? Borde vi inte fokusera på att rädda liv och oroa oss för det långsiktiga senare?
Faktum är att ofrivillig migration, liksom många av de problem vi står inför, är en långsiktig fråga. I genomsnitt är människor på flykt borta från sina hem i 10 till 20 år. I dessa situationer ger humanitära insatser hjälp och skydd, såsom matpaket, vatten och mediciner.
Detta stöd är naturligtvis avgörande, men det räcker inte för att lösa de långsiktiga utmaningarna. Gång på gång är det detta vi hör av människor i nödsituationer - att de inte vill bli beroende av hjälp.
Det är här utvecklingsaktörer har en viktig roll att spela, för att hjälpa internflyktingar att hitta jobb, se till att barnen har tillgång till skola, säkra tillgång till mark och bostäder samt stödja lokala myndigheter så att de kan erbjuda grundläggande samhällstjänster som vatten, el och sjukvård – till alla.
Utvecklingsaktörer bidrar också till att bygga motståndskraften hos dessa samhällen så att de kan klara av framtida chocker, bland annat genom att minska fattigdomen och, där det är möjligt, förstärka rättsstatsprincipen och säkerhet.
Toppmötet World Humanitarian Summit var bara en startpunkt för dessa förändringar och många andra. Framgången kommer att avgöras av hur vi levererar på de förändringar vi har påbörjat.
Men humanitära och utvecklingsaktörer kan inte genomföra politiska åtgärder för att få kriser att svalna, öka respekten för de mänskliga rättigheterna och förhindra framtida kriser.
Det kommer att krävas en verkligt global ansträngning nå ambitionerna i Agenda 2030 – att inte lämna någon utanför. UNDP och OCHA kommer att göra vad vi kan. Vi uppmanar andra att göra detsamma.
Stephen O’Brien
Under Secretary General för humanitära frågor, chef för OCHA
Tegegnework Gettu
Under Secretary General och ställföreträdande administratör för UNDP
Artikeln har också publicerats i The Guardian