Jag är född och uppvuxen i Falköping. Det är en liten stad med 30 000 invånare som ligger mitt i Västergötland mellan två platåberg, som enligt kommunens broschyr se blåaktiga ut i kvällssolens sken. Staden är mest känd för sin ost och kontorsmöbler från Kinnarps. Det finns ett långt strög mellan stationen och den medeltida kyrkan, där amerikanska raggarbilar glider fram under den ljusa delen av året. En Folkets park finns också, dit generationer av Falköpingsbor gått för att dansa och umgås. Under min ungdom var parken den plats dit alla kända svenska artister kom och spelade. Jag har sett konserter där med Roxette, Ulf Lundell, Orup, Thåström, Eldkvarn och Wilmer X.
Stora artister av i dag spelar inte på något så simpelt som folkparker. I stället är det festivaler och Diggilo-turnéer som gäller.
I Falköping är människor som folk är mest. De renoverar sina hus, äter parmiddagar, kör ungar till träning, jobbar och betalar skatt. Knappt var femte invånare röstar på SD. Jag lämnade Falköping efter studenten 1988 och var då trött på småstadens tristess och sociala kontroll. Via ett antal år i Karlstad, där jag gifte mig med en värmlandstös och bildade familj, hamnade jag till slut i Uppsala med Sveriges riksdag som arbetsplats. Mitt i maktens centrum och i storstadens puls. Där har jag nu vistats i snart tio år. Det är dock i Västergötland och Värmland som jag och min familj har våra rötter, många vänner och delar av våra familjer.
Min kärlek till människorna och platserna där jag tidigare bott gör att jag med sorg ser på hur denna del av Sverige beskrivs i den offentliga debatten.
Människor i små orter och glesbygd är till största del ointressanta för det offentliga Sverige och de människor som befolkar dess politiska och mediala maktcentrum. Eller, för att citera professor Kjell A Nordström, detta är så kallade skräpytor.
Om man betraktar platser som Falköping som ”skräpytor” blir det logiskt att i medierna beskriva dess invånare i program som Böda camping, Ullared och Samtidigt i Hofors.
Det sistnämna programmet är en SVT-satsning där man just nu får följa livet i en bruksort. I folkets tv, public service, får alla som vill följa huvudpersonerna filmade under någon månads tid. Där finns en ung kvinna med flera diagnoser som tar dagliga promenader med sina två illrar. Vidare en 55-årig hårdrockare som lever ensam i ett slitet hus med Jack Daniels som förtrogen vän och orealistiska drömmar om det stora genombrottet. Vi möter en kvinnlig medelålders hårfrisörska, naturligtvis med klassisk åttiotalsfrisyr, i bygden känd för att publicera halvpornografiska bilder på sig själv när hon tränar på gym. När vi tittare kommer in i serien har hårfrisörskans anställda sagt upp sig i protest mot bilderna och startat eget vägg i vägg. I följande avsnitt tvingas hårdrockaren konstatera att han inte blir inbjuden till kommunens musikfest. I stället kommer Tomas di Leva dit, och hårdrockaren, som fäller tårar, får sjunga inför några tappra själar på stadens pizzeria.
För sådan är glesbygden i Sverige enligt produktionsbolagen. Platser befolkade av udda original och människor med begränsad kraft att följa med den tilltagande ström av urbanisering som professor Nordström talar sig varm för på sina föredrag.
Frågan är vad händer med ett land där vissa gruppers verklighet vinklas, förlöjligas och osynliggörs. Svaret är något som bäst kan beskrivassom att den stora massan i västvärlden just nu genomför en subtil revolution. Varannan svensk lever på ”kommunala skräpytor” med mindre än 30 000 invånare. Dessa människor vill precis som alla andra bli sedda och känna att de politiker de valt ser och förstår deras villkor. När detta ej sker kommer människor till slut till en punkt när man är beredd att rösta på nästan vem som helst utanför etablissemanget. Det kan vara överåriga pompösa män med fåniga frisyrer som vill lämna EU eller bygga kinesiska muren 2.0 såväl som en rätt trist akademiker från Sölvesborg.
Det viktiga är att markera mot ett etablissemang vars ointresse och marginaliserande känns som ett förakt in på bara huden.
När mitt parti Moderaterna i helgen samlas för vårt årliga Sverigemöte, i Karlstad behöver vi gemensamt fokusera på att bygga en ny vision om Sverige. Människor är sig lika oavsett var de bor i landet.
Förortsbon är generellt vare sig kriminell gängmedlem eller bidragstagare utan en människa som går till jobbet och betalar skatt. Människor i glesbygd är vare sig mer debila eller udda än vem som helst i Stockholm.
Man skaffar barn lite tidigare i glesbygden, utbildningsnivån är något lägre, man bor större och har i tätorterna mer tid eftersom man slipper pendla två timmar varje dag. Lasse Stefanz säljer tio gånger så många skivor som Veronika Maggio. Större är inte skillnaderna.
Det finns i dag två former av utanförskap, faktiskt och upplevt.
Det faktiska utanförskapet handlar om hundratusentals människor som är fast i bidragsberoende och långtidssjukskrivningar. Att fortsätta utveckla politiska förslag som öppnar vägar för fler att hitta till ett liv med egen försörjning är en av moderaternas viktigaste och mest prioriterade uppgifter. Samtidigt måste vi börja tala om det upplevda utanförskapet. Glesbygdens frågor skall Moderaterna ge svar på med respekt och engagemang.
Tar vi inte som parti dessa båda utmaningar på allvar riskerar vi att se fortsatta framgångar framöver för rörelser som Brexit, Make Amerika Great Again och Sverigedemokraterna.
En sådan utveckling kommer att på sikt försvaga demokratin och driva utvecklingen i en mycket mer polariserad och totalitär riktning. Utmaningen att hitta historien om Sverige där alla får plats och blir inkluderade är en frihetsfråga, en frihet som måste försvaras och som alltid behöver sina vänner.
Markus Lagerquist, Moderaterna Uppsala