Att få barn är för många den största händelsen som sker i livet. Även om man förberett sig och längtat under lång tid så kastas tillvaron om på ett sätt som är svårt att vara helt redo för. Man faller in i en överväldigande kärlek, ens fokus skiftar fullständigt och det mesta börjar kretsa kring familjens nyaste medlem. Sömn, vila, tid för fritidsintressen och umgängen med vänner får stå åt sidan. Inget blir sig riktigt likt.
Samtidigt som denna omvälvande förändring sker så upptäcker man ganska snabbt, om man inte redan visste om det, att det kostar mycket pengar att försörja barn.
Blöjor, kläder som de snabbt växer ur, leksaker, fritidsaktiviter, mat och förhoppningsvis ibland något nöje utöver det vardagliga blir totalt sett stora utgifter för en barnfamilj.
År 1937 infördes barnbidraget i Sverige för att med ekonomiska medel stötta barnfamiljer. På den tiden var det behovsprövat, vilket innebar att endast familjer i särskild ekonomisk utsatthet hade möjlighet att få ta del av bidraget. Redan 1948 valde dock regeringen att göra det till ett allmänt bidrag, det vill säga att alla hushåll med barn, oavsett inkomst, skulle få barnbidrag.
Denna hållning, den generella välfärden, har på många sätt blivit ett signum för Sverige och den svenska modellen.
I vårt land ska du inte behöva stå med mössan i hand för att du och ditt barn ska kunna ta del av välfärdssystemet. Att få barnbidrag ska inte vara utpekande och stigmatiserande utan i stället en självklarhet för alla familjer. Nu hörs åter röster från högern som vill vrida klockan tillbaka och återgå till det behovsprövande systemet av barnbidrag. Jag tycker att det är helt fel väg att gå.
Välfärden finansieras av oss alla och ska komma alla till del. Det generella barnbidraget och den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas eller backa.
Trots att kostnaden har ökat för sådant som barn behöver för en god uppväxt så har barnbidraget legat still på samma nivå under många år. Det är nu över tio år sedan barnbidraget höjdes. Närmare bestämt skedde det 2006 i slutet av det förra socialdemokratiska regeringsinnehavet. Alliansregeringens ensidiga, åttaåriga fokus på skattesänkningar åsidosatte viktiga delar av vår välfärd, däribland barnbidraget, och än i dag ligger beloppet fast på 1 050 kronor per barn och månad.
Om barnbidragets storlek hade följt konsumentprisindex sedan förra höjningen skulle månandssumman i stället vara runt 1 200 kronor.
I Uppsala bor allt fler barn. Många studenter finner kärleken under studietiden och stadgar sig i vår kommun och barnfamiljer väljer att både stanna här och flytta hit tack vare den starka arbetsmarknaden och bostadsbyggandet. Det är en utveckling som är väldigt glädjande. För att möta de behov som detta medför genomför vi just nu den största utbyggnaden av förskolor och skolor i kommunens historia. Genom samarbeten med fler aktörer stärker vi och satsar på våra familjecentraler. Samtidigt investerar vi i lekparker, idrottsanläggningar, badhus och utomhusmiljöer för våra yngsta kommuninvånare.
Vi är fast beslutna att Uppsala ska vara en bra kommun för barn och föräldrar.
Det finns mycket man kan göra på kommunal nivå för att underlätta barnfamiljers tillvaro men den nationella politiken måste också hänga med. Många familjer har det idag tufft att få ekonomin att gå ihop när de vill ge sina barn de bästa förutsättningarna att lyckas i livet. Inför valet 2014 utlovade vi socialdemokrater en höjning av barnbidraget. Det är ett förslag som skulle lyfta alla barnfamiljer och bidra till ökad jämlikhet i Sverige. Tack vare ordentlig budgetdisciplin, en ansvarsfull finanspolitik och hög tillväxt sedan vi Socialdemokrater intog regeringsmakten menar jag att det nu finns utrymme för rejäla satsningar som kommer Uppsalabor och hela Sverige till del.
I stället för de borgerligas skattesänkningar kan vi ägna oss åt att göra samhället starkare.
För mig är det självklart att barn och deras familjer är centrala i vårt samhällsbygge. Det är dags att infria vallöftet, det är dags att höja barnbidraget!
Marlene Burwick, kommunstyrelsens ordförande (S)