Plötsligt verkar en liten men högljudd opinion vilja släpa oss tillbaka till det rasbiologiska hitte på-träsket. För mindre än hundra år sedan pågick alltjämt ett maniskt insamlande av mått och färgnyanser i syfte att att belägga rasistiska myter om germansk överlägsenhet. Fantasi i stället för empiri. I dag borde alla sannerligen veta bättre.
Men gamla tankar kring nedärvdhet och essenser, hudfärg och kultur krälar alltså fram ur de historiska arkiven. Om man är svensk, menar Sverigedemokraterna, avgörs av om man själv upplever sig själv som svensk – och om andra gör det. Vilket gör en svenskkenyan rätt chanslös mot en svensktysk. Ytliga skillnader som pigment och hår gör att ”andra” lättare kan klassificera dig. Alltså blir svenskhetsbedömningen mycket en fråga om färg.
Den konstruerade nationalkaraktären är djupt nedärvd i oss via böcker, bilder, film, reklam. Majoritetsbefolkningen har alltid varit mallen.
I ”Det rena landet” beskriver författaren Maja Hagerman hur det gick till när svenska vetenskapsmän, konstnärer och författare skapade bilden av svenskarna som ett speciellt folk med unik härkomst. Man uppfann sina förfäder och försåg dem med förträffliga egenskaper. Den svenska rasen sades vara ”nästan helt ren” och äldst i världen. Arier och germaner inordnades hos forskare som Gustaf Retzius och Oscar Montelius som högre stående människor.
Rasbiologin skulle spridas i befolkningen. Rasbiologiska institutets föreståndare Herman Lundborg ordnade Folktypsutställning och spred skrifter, som beskriver och rankar raser. Allt ingick i det koloniala projektet; rasismen som ”vetenskap” tog ordentlig fart i samma veva som kapplöpningen om Afrika startade. Man skaffade allmänhetens samtycke för vad som kunde behöva göras med ”vildarna”. Som en del i renrasighetsmanin gällde att på hemmaplan förhindra den egna folkstammens ”urartning”. Rashygien förespråkades i början av 1900-talet av politiker i alla läger samt läkare, forskare och kända kulturpersonligheter.
Att tycka att det egna folket är av ovanligt ädel art är inte bara typiskt svenskt. Men nu är det föreställningen om svenskhet vi vill härleda. I boken ”Gud och fosterlandet – studier i hundra års skolpropaganda” visar Herbert Tingsten hur det nationalistiska projektet var bärande för folkskolan 1850–1950. I skolan lärde sig våra föräldrar och mor/farföräldrar hur en svensk är och ser ut. Läroböckerna undervisade om det svenska folklynnet, precis som annan litteratur. När Stefan Löfven (S) i sitt Almedalstal 2014 berömde sig om att vilja styra vårt ”uppfinningsrika” folk spelade han på en av de vanligaste gamla stereotyperna. Rättskänsla, frihetskärlek, humanitet och organisationsförmåga är andra lösenord för svenskhet.
En typisk beskrivning av det svenska folklynnet finns i ”Medborgarkunskap för fotsättnings- och andra ungdomsskolor” av Värner Rydén och Arthur Thomson, båda socialdemokratiska politiker. Boken kom första gången 1923 och reviderades först 1959. Här fick eleverna läsa att svenskar tillhör ”den germanska delen av den ariska folkstammen” och att de hållits fria från blandning med de ”främmande folkhorder av varjehanda slag”, som ”vältrat fram över den europeiska kontinenten”. Det ”vårt rena germanska ursprung” som haft och har stort inflytande på vårt folks utveckling, skriver läromedelsförfattarna. Ideologisk rasism, alltså.
Nationalistisk propaganda fanns alltså alltjämt i svenska läroböcker året då jag föddes. Efter andra världskriget fasades den ut ganska raskt, då de yttersta konsekvenserna av rashygienen blivit smärtsamt uppenbara för alla. Svenskarna fortsatte dock att vårda den gamla bilden av sig själva: med rättskänsla och humanitet blev vi vips en humanitär stormakt. Det gick så fort att vi inte hann göra upp med det gamla.
Det som bara sopas under mattan ligger kvar. Dags alltså för storstädning.