Det råder ingen samsyn inom de olika professionerna kring birth center- respektive hemfödsel, men kring att försöka hålla nere de medicinska interventionerna. Akademiska har påbörjat arbetet med en differentierad vård i den andan med en ny enhet. Den politiska majoriteten söker nu även utförare till birth center. Även statsfinansierad hemfödsel för en selekterad lågriskgrupp, ska påbörjas.
Alla de här alternativen har ett flertal barnmorskor och barnmorskeförbundet ställt sig positiva till. Vad dessa stora förändringar handlar om, berör något mycket litet, nämligen det kroppsegna hormonet oxytocin. Hade det inte varit för hur det fungerar och föderskors rätt till individualitet och val hade frågan varit en ”no brainer”, då hade jag kunnat stå för högspecialiserad vård i sjukhusmiljö för alla.
Jag har sett det hända tusen gånger; en frisk person med ett piggt barn i magen ringer och får frågan ”Hur ofta kommer värkarna?”; att mäta, värdera och sätta sig i bilen. ”Kommer de ha tid för mig?”; att tvivla, resonera. Det är inte alla förunnat att behålla oxytocinet; hormonet som skapar värkarna – under de förutsättningarna. Hormonet som verkar bäst i lugn och ro, vid igenkänning och fritt från krav.
I denna potentiellt stressande start har vi kanske inte intervenerat, men åtminstone gjort avkall på de bästa av förutsättningar. Värkarna blir glesare och ett värkstimulerande dropp kommer på. Ingen, skulle jag tro, kan förnuftsmässigt, när vi ger syntetiskt oxytocin till fler än hälften av förstagångsföderskor med spontan start på Akademiska, samtidigt mena att vi gör alla rätt.
Lösningen på detta, vill jag hävda, är mångfacetterad: kontinuerligt stöd, smärtlindring i tid, en ”känd barnmorska”, påverkar. Men för en del individer, i en selekterad lågriskgrupp, kan att föda på annan plats än på sjukhus, mer anpassat för henne, vara lösningen.
Ett längre födelseförlopp, som är resultatet av att hormonproduktionen hämmas, ökar risken för interventioner som sugklocka och kejsarsnitt. Vi behöver därför förhålla oss till risk på tre sätt: Att förhindra att den uppkommer, genom val av plats och stöd. Att upptäcka nytillkommen risk, vilket barnmorskor är specialiserade på. Slutligen ska vi tvärprofessionellt agera för att avvärja negativ händelse eller risk för negativ händelse.
En del tidigare inlägg i denna tidning tar enbart upp sällsynta negativa händelser och förhåller sig inte till risk i sin helhet. Inte heller berörs den stora skillnaden i risk där en frisk kvinna med normal graviditet och förlopp har en väldigt mycket lägre risk för redan mycket ovanliga händelser.
Lågriskföderskan riskerar något annat. Är hon på en enhet där även de med komplikationer eller tidigare komplicerad födsel föder tenderar hon att för mycket ”hamna under samma paraply”. Trots målet med få interventioner, god vilja, erfarenhet och mångårigt arbete med att just differentiera okomplicerat/ komplicerat inom samma enhet, så lyckas vi inte.
Världen över finns exempel på länder som lyckats med differentiering, då ofta med personal som får jobba ihop sig i ett lågrisktänk. Från länder som Norge, Danmark, England, Tyskland och Nya Zeeland med flera kan vi hämta erfarenhet. I en relativt stor del av den demokratiska världen där födande haft möjlighet att tycka till.
Ett informerat val innebär att för- och nackdelar samt olika aspekter av födandet belyses och visar på en seriositet i frågan. Att enbart tala om värsta scenarier visar inte på seriositet. Min erfarenhet är att kvinnor med sjukdomar eller komplikationer som påverkar födseln gärna föder på ett regionsjukhus med alla resurser, där de känner sig trygga.
Sjukhuset är även platsen som en betydande del friska med normal graviditet önskar. Men för en del är förlossningsavdelningen inte rätt plats. Låt den gravida göra informerade val utifrån individuella förutsättningar, låt oss bygga tillsammans, med och för födande och familjer.