Debatt: Därför lever fördomarna mot romer vidare

Uppsalahistorikern Johan Rabenius sökte i sin doktorsavhandling 1791 leda i bevis att ”zigenare” funnits i landet så tidigt som på 1200-talet. Han åberopade Kung Birgers stadga från 1303 som talade om ”kringströvande följen” av främlingar vilka begått
allehanda brott och skändliga dåd i riket, men inte närmare bestämt gruppens härkomst. Enligt Rabenius var det avgörande beviset för att det verkligen rört sig om ”zigenare” att de betett sig ”som zigenare”.

Detta kan ses som det tidigast dokumenterade svenska exemplet på antiziganismens kanske mest typiska cirkelresonemang. Detta var långt före den
biologiska rasismens genomslag. Det vore alltså ett misstag att likställa antiziganism med rasism mot romer.

Många fler exempel skulle följa ända in i våra dagar. I 1923 års fattigvårdsutredning utstakades en rasbiologiskt motiverad politik gentemot romer och resande i vårt land:
”zigenare” betecknades som främlingar, vilka skulle motas ut ur landet, medan de obestridligen svenska ”tattarna” påstods vara resultatet av ”rasblandning mellan svenskar och zigenare”. Den senare kategorin ansågs generellt asocial.

Tvångsomhändertaganden av barn och tvångssteriliseringar förordades. Generella åtgärder mot denna grupp föll på omöjligheten att besvara frågan: vem är ”tattare”? Den sista registreringen som genomfördes 1944 byggde åter igen på ett cirkelresonemang: den som betedde sig som bilden av ”tattare” var ”tattare” och kunde tas som belägg för hur ”tattare” är. De som på dessa lösa grunder hamnade i registren löpte sedan större risk att utsättas för statens tvångsåtgärder.

Hösten 2013 rullas en rättsskandal upp, vilken osökt för tankarna till 1900-talets rasistiskt motiverade registreringar, men också kan ses som ett sentida exempel på Rabenius stigmatiserande cirkelresonemang. Skånepolisen har alltså genomfört mycket omfattande registrering av romer, däribland barn och avlidna, enbart för att de är romer och under förevändningen att det handlar om att utreda och förebygga brottslighet.
Justitiekanslern ska nu inleda förundersökning. Men inte för att utreda om polisen genom sin pressinformation och massmedia som nappat på upplägget har gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp (se exempelvis Metros artikel  25/9, ”Släktfejd tros ligga bakom registreringen”). Nej, det är visselblåsaren, Dagens Nyheters källa, som efterforskas: har en polis begått lagbrott genom att lämna ut sekretessbelagda handlingar?

Detta försätter för det första JK i den delikata situationen att själv riskera brott mot tryckfrihetsförordningen, genom att efterforska en källa: hur ska meddelarskyddet upprätthållas om hen som berättat om och utlämnat uppgifter om registren
avslöjas? För det andra uppstår det demokratiskt betänkliga intrycket att en statlig myndighet bromsar uppgörelsen med antiziganismen och därmed raserar åratals strävan att återupprätta romers förtroende för staten. För det tredje förskjuts fokus från den kränkning av en svensk minoritet som här har skett och fortfarande sker.

Det svenska rättsväsendet har visat en oförmåga att identifiera och beivra antiziganism, alltsedan den öppet repressiva politiken frångicks på 1950-talet. 1953 var Sveriges kommunistiska parti först med att i Sveriges riksdag kräva en utredning av ”rasdiskrimineringen av zigenare”.

Socialdemokraterna svarade med att 1954 tillsätta en omfattande utredning med målet att genom assimilering göra romer till en del av det moderna välfärdssamhället. Utredningen och assimileringspolitiken kan på många sätt kritiseras, bland annat för att den återigen innefattade en heltäckande registrering utifrån rasistisk kategorisering och för att önskvärda resultat inte uppnåddes. Men det fanns en god vilja, inte minst hos utredningens ordförande, Arbetets tidigare chefredaktör Gösta Netzén. Mycket tack vare Netzén domstolsprövades för första gången en i raden av alla de vräkningar av romska läger som skett utan formella beslut i maskopi mellan kommunpolitiker och polis. Praktiken ogiltigförklarades 1959 av Svea Hovrätt, men ”rasdiskriminering av zigenare” ansågs inte bevisad.

2011 fällde Justitieombudsmannen ett liknande omdöme om Stockholmspolisens schablonmässiga avvisning av rumänska tiggare och gatumusiker. Alla var romer och polisen hade åberopat en inte längre giltig tillämpning av lösdriverilagstiftningen, vilken uttryckligen hade syftat på ”zigenare”. Ändå kunde inte JO se att de avvisade ”särbehandlats negativt” på grund av att de var romer.

Det svenska majoritetssamhällets oförmåga att bryta med antiziganismen har flera orsaker. En är historisk okunskap, som lämnar fältet öppet för resonemang av typen ”ingen rök utan eld” och att romer haft sig själva att skylla. En annan är den onda cirkel som består i att ingrodda föreställningar gör det till en politisk risk att utmana antiziganistiska föreställningar. En tredje är att alltför snäva tolkningar av antiziganism, såsom ”rasism mot romer”, stämmer dåligt med den svenska antiziganismens praktik och därför ständigt kunnat användas för att förneka dess existens i det anständiga samhällets mitt.