Sedan valdagen har en allt mer högljudd koalition av debattörer, opinionsbildare och avvikare inom vissa partiers riksdagsgrupper ropat efter ett samarbete mellan Sverigedemokraterna och alliansen, eller åtminstone delar av alliansen.
Bakom dessa röster ligger nog en vanföreställning om SD som ett normalt högerparti och ett missförstånd om vad som förenar svensk borgerlighet. Detta missförstånd riskerar att rasera allt som alliansen byggt upp.
Svensk politik har länge präglats av två sidor: Socialdemokrater och vänsterpartister på ena sidan och liberaler och konservativa på den andra. Till och från har partier gjort uppgörelser över blockgränsen, men normalläget i Sverige har länge varit två någorlunda stabila block. Ett av partierna, Moderaterna, förkroppsligar högerblockets allians av liberalism och konservatism i sin liberalkonservativa ideologi. Försök att klämma in de illiberala Sverigedemokraterna riskerar tyvärr att slita itu denna allians. Ett varnande exempel är hur ett antal moderata riksdagsledamöter i valet av vice talman övergav sin alliansvän i Centerpartiet till förmån för en Sverigedemokrat.
SD är ett parti som omväxlande pekas ut som socialkonservativa eller auktoritära populister. En sak de däremot inte kallas är liberaler.
SD-ledaren Jimmie Åkesson verkar själv föredra att använda l-ordet som ett skällsord – exempelvis när han kallar P3 för ”Vänsterliberal smörja”. Om man kompletterar den klassiska höger–vänsterskalan med en frihetlig–auktoritär dimension så hamnar SD långt ut på den auktoritära kanten, medan liberaler (som namnet antyder) är frihetliga. Läser man SD:s valplattform så hittar man gott om förslag som passar konservativa och gott om förslag som passar Socialdemokrater (inklusive stärkt föräldrapenning och bostadsbidrag), men inte många förslag för den frihetligt sinnade.
Under valrörelsen växte särskilt ett av Sveriges liberala partier, Centerpartiet, mycket eftersom människor sökte sig till en motsats mot SD:s nationalism och auktoritära idéer. Det parti som förlorade flest väljare till C var Moderaterna.
Deras väljartapp sammanföll ganska tydligt med de tillfällen då moderata företrädare testade vattnet för förhandlingar med SD, och de som lämnade var särskilt de från moderaternas frihetliga sida.
Det är antagligen ett viktigt skäl till att moderatledaren Ulf Kristersson flera gånger förklarat i medier att man inte vill erbjuda SD någon form av verkligt inflytande. Han är inte bara rädd att spräcka alliansen, utan även att orsaka en schism i sitt eget parti. Faktum är att det enda högerparti i Sverige som inte uttryckt en intensiv skepsis för ett särskilt nära samarbete med SD är Kristdemokraterna, det alliansparti som kanske minst utmärker sig för liberalism.
Trots de uppenbara slitningar som uppstår i borgerligheten så fort SD kommer på tal vägrar flera debattörer släppa tanken på någon form av samtal och förhandlingar med dem.
Man ser framför sig en bred högermajoritet som tränger ut vänstern från den politiska makten och som fortsätter alliansregeringens politik för skattesänkningar och företagsamhet.
Detta är önsketänkande. Inte nog med att Sverigedemokraternas valplattform innehåller förslag som bara kan betalas med rejäla skattehöjningar. Dessutom skulle deras attityd till internationella samarbeten och migration medföra hårda slag för Sveriges exportföretag.
Det ideologiska avståndet mellan liberaler och socialkonservativa populister, både i frågor som rör personlig frihet och ekonomi, är så stort att det är orimligt att tro att de bägge kan rymmas i samma borgerlighet. De som ändå försöker få liberala politiker och väljare att släppa in SD i allianssamarbetet måste förstå att de riskerar att spräcka borgerligheten helt och i stället skapa en svagare liberalism och ett marginaliserat socialkonservativt högerblock som ingen annan vill samarbeta med.