I december sökte jag vård för ångestproblematik på min vårdcentral. Då hade jag tidigare samma månad träffat en BVC-psykolog som ansåg att jag skulle remitteras vidare till annan psykolog inom primärvården för behandling. Den allmänläkare jag träffade höll med och skrev en remiss, samt skrev ut ångestdämpande medicin.
Vid en uppföljande telefontid några veckor senare fick jag veta att man nu hade flyttat resurser från ”min” vårdcentral till psykiatrin och att väntetiderna var långa, omöjligt att säga hur långa.
Jag fick också veta att möjligheten att bli remitterad till psykoterapi hos annan privat vårdgivare hade tagits bort vid årsskiftet.
När 90 dagar hade gått utan något besked, tog jag kontakt med Vårdgarantienheten. Då fick jag höra att psykologbehandling inte räknas som specialistvård och därför inte ingår i det avtal landstinget har om vårdgaranti.
Enligt Sveriges kliniska psykologers förening är ångest- och depressionsproblematik den näst vanligaste anledningen att söka allmänläkare i dag.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer säger att psykologisk behandling ska erbjudas som förstahandsval vid lättare ångest- och depressionsdiagnoser. Men i verkligheten fungerar det inte alls. Samtidigt som det blir allt svårare att få psykologbehandling har förskrivningen av antidepressiva preparat ökat dramatiskt de senaste åren.
Förra året fattade dessutom Vårdstyrelsen beslut om att primärvården inte längre ska få remittera till psykoterapi hos privata vårdgivare. Tanken är att flertalet patienter nu ska få hjälp av primärvårdens egna psykologer.
Men problemet är att det inte finns tillräckliga resurser inom primärvården.
Som Anna-Karin Klomp (KD) skriver (UNT Debatt 3/3) innehöll vårdstyrelsens beslut om ny policy för psykoterapi helt enkelt inte de redskap som behövs för att deras vision ska kunna genomföras.
Nu är vi inne i april och jag har fortfarande inte fått kallelse till ett första bedömningssamtal.
Det är heller inte första gången jag försöker få psykologstöd inom primärvården utan resultat.
Min upplevelse är inte på något sätt unik. Men det är något som är skevt i systemet när patienter med psykisk ohälsa prioriteras bort på det här sättet. Vissa av oss håller oss flytande ändå eller har ekonomisk möjlighet att vända oss till privata vårdgivare. För andra funkar väntetiderna sämre och då blir alternativet den redan hårt belastade psykiatriska akutmottagningen.
Att inte få rätt behandling i tid kan också innebära en försämring, onödigt lidande och sjukskrivning.
Att satsa mer på vård av psykisk ohälsa inom primärvården är ett måste. Om psykiatrin ska ha möjlighet att klara av de allvarligaste fallen måste primärvården antingen anställa fler egna psykologer eller fortsätta arbeta med privata aktörer som kan ge terapi mot vanlig patientavgift. Det skulle inte bara hjälpa många människor till ett bättre mående, utan också innebära enorma ekonomiska vinster för samhället.
Sara Steinholtz Sparby, journalist och kommunikatör