"Alla barn ska få en ärlig chans i skolan. Alla elever ska få den tid och det stöd de behöver av sina lärare.”
Orden är utbildningsminister Gustav Fridolins (MP) och de står att läsa bredvid bilden av honom på regeringens webbplats.
”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan.” Det är den skolan, den inkluderande skolan, som regeringen har gett i uppdrag till kommunerna att verkställa. En skola där alla barn får en ärlig chans.
I Uppsala går man däremot emot regeringen och med utbildningsnämndens ordförande, Caroline Hoffstedt (S), i spetsen säger man öppet att ”alla barn inte kan räddas”.
Med den socialdemokratiska ideologin som utgångspunkt skapas en medveten snedfördelning av skolpengen som gör att arton barn med svåra funktionsnedsättningar nu står utan en skola till hösten.
”Det finns en viss skillnad när det gäller det särskilda stödet till grundskolan”, erkänner Caroline Hoffstedt till slut. Men först efter att hon har blivit överbevisad om saken. Men oroa er inte, ni föräldrar till barn som drabbas av det här! För att det är barnen som drabbas av det råder inget tvivel om. Hoffstedt lovar att kommunen ska ”ordna plats till alla elever som behöver”.
Fina ord av en socialdemokratisk skolpolitiker. Men väldigt, väldigt tomma ord.
Det finns nämligen ingen skola i Uppsala kommun som kan ta emot de här barnen. Kajan friskola var den sista chansen. En friskola med ett aktiebolag i ryggen.
För visst är det ett aktiebolag som driver Kajan. Ett aktiebolag som går på knäna ekonomiskt i sina försök att ge de allra mest utsatta barnen en skolgång. Ett aktiebolag som har lyckats med sitt uppdrag där den kommunala skolan misslyckades. Ett aktiebolag som går med förlust i en kommun som gör en vinst på hundratals miljoner kronor.
Det är barnen som drabbas. Barn som den elvaårige pojken som efter månader av att inte ha klarat av att gå i skolan alls till slut fick förtroendet tillbaka för skolan i Kajan friskola. Sakta men säkert har han tagit sig tillbaka. Hans framtid? Om den vet vi inget. Det enda vi vet är att han, återigen, ligger hemma med ångesttankar. En ångest som är så svår att han säger att han vill dö.
För Caroline Hoffstedt är det en ”viss skillnad” på det särskilda stödet till skolorna. Det bekymrar henne. För mig, som pappa till en son som vill dö, är det inte ett bekymmer.
Det är en fråga på liv och död.
Allt vi begär är en likvärdighet för Kajan friskola och den kommunala skolan i enlighet med kommunallagen så att snedfördelningen uteblir.
Den snedfördelning som bekymrar Caroline Hoffstedt. Rätta till det men gör det snart. För snart är det för sent. Snart är det för sent för Kajan att hinna anordna undervisning för de arton barnen till hösten.
Snart är det för sent för mitt barn.
Erik Nordenstrand