Det tog femton år innan vi i patientföreningen Rättigheter, frigörelse, hälsa, likabehandling, RFHL, 1990 uppnådde ett erkännande från Socialstyrelsen av att man lätt kan bli beroende av vanliga lugnande, sömngivande och starka smärtstillande medel även i normala doser. Nervsystemet anpassar sig vid regelbundet intag tämligen fort till medlet och man utvecklar ofta abstinens. Denna avgörande kunskap har fortfarande inte rotats i vården.
Under en kort tid på 90-talet tog Folkhälsoinstitutet ansvar i frågan och understödde en utveckling av stödet till de drabbade. Men vid samma tid inleddes en kraftig lansering av nya läkemedel och diagnoser, som olika nya former av depressioner och nya, dyra antidepressiva medel. Allt fler fick diagnoser och psykofarmaka för sina psykosociala problem.
Strax efter millennieskiftet var frågan om läkemedelsberoende helt död. När vi då ringde runt till myndigheterna pekade alla ut någon annan myndighet som ansvarig. Ingen av dem hade heller fått något uppdrag av politiken. Stödprojekt på området fick läggas ner, och den lilla lönen från landstinget till vårt öppna stödarbete drogs in 2010. Den kunskap vi i RFHL samlat, genom vårt stöd till de drabbade, är nu hotad.
Beroendet av narkotikaklassade läkemedel är vårt näst största beroende efter alkohol, och mycket större än illegal narkotika. Bara beroendet av de vanliga sömntabletterna är i dag mycket stort. 21 000 personer i länet äter dessa, och 11 000 tar lugnande, enligt Socialstyrelsens apoteksstatistik. Nästan hälften av konsumenterna anser sig vara beroende, enligt en enkätstudie från 2001. Det innebär att vi här har 13 000–14 000 som i varierande grad är beroende av den här sortens läkemedel. Starka värktabletter är också ett stort och nu växande problem.
Dessutom har vi alla andra psykofarmaka som nervsystemet vänjer sig vid och som därför kan orsaka svåra problem när man försöker sluta. När man vill ha hjälp förnekas problemet mycket ofta. Abstinens och biverkningar tolkas i stället som nya eller förvärrade sjukdomar. Detta leder till nya, kostsamma behandlingar och långvarigt vårdberoende med långa sjukskrivningar som skapar stora och onödiga kostnader. När beroendeproblemet väl erkänns får man ofta höra att man måste ha missbrukat medlen, att man därmed själv orsakat beroendet. Då hänvisas man till beroendepsykiatrin för missbrukare eller får en alltför snabb och riskabel utsättning, utan kunnigt stöd.
Vi har i många kontakter försökt få den nya regeringen att inse att detta beroende måste få en ansvarig myndighet och en tydlig plats i folkhälsomålen för att kunskapsbrister och fördomar ska kunna försvinna. Departementet har visat kompakt oförståelse och upprepat att många myndigheter är inblandade och tar ett stort ansvar. Men exemplen de ger handlar om missbruk. På debattartiklar i rikstidningar som Svenska Dagbladet och ETC har vi sedan inte fått något svar.
Nu i höst fick vi av en slump, genom vårt stödarbete, veta att landstingets primärvårdsledning – det vill säga chefsläkarna – i juni antagit en ny policy om ”beroendeskapande läkemedel i primärvården”. Men även denna skrift handlar om missbruk, och hur man ska få bukt med det genom kontrollerande åtgärder: ”Skapa gemensamt förhållningssätt” för ”svårhanterade patienter” och minska ”risken för att olika enheter kontaktas och utnyttjas i missbrukssyfte”. När en ”läkare känner sig tvingad att förskriva” ska hen ta hjälp av kollegor.
Där står inget om det viktigaste: att bygga upp förtroende, tillit och hopp. Det står inget om alla de ”besvärliga patienter” som inte blir bättre av medicinerna fastän åren börjat gå. Där kan läkare göra underverk genom något så enkelt som att bara lyssna.
I delen om förebyggande arbete vid förstagångsförskrivning finns flera saker som vi håller med om, som att man ska erbjuda alternativ till läkemedelsbehandling. Men det står inte heller där att man ska informera om beroenderiskerna utan bara om ”missbruksrisken”, som är lätt att skaka av sig jämfört med den stora beroenderisken. Med fördomen om att man inte blir beroende utan att missbruka sprider man läkemedelsberoende.
Chefsläkarna har skrivit texten helt utan varje brukarinflytande. Den är förnedrande även för alla de läkare och sköterskor som förstår en hel del om läkemedelsberoende. Chefsläkarna har försvarat sig med att läkare i beroendepsykiatrin inte invänt mot skriften. Vem har svarat därifrån och satt sig över den engagerade personal som arbetar med detta inom beroende- och allmänpsykiatrin, och som delar Socialstyrelsens syn på frågan?
Socialministern, landstingspolitikerna och chefsläkarna måste förstå att när man bara inriktar sig på kontrollerande och repressiva åtgärder – sträng förskrivning, kontroller och spridande av fördomar – så får de redan beroende det ännu svårare i sin övergivna situation. Först är en medicin helt ofarlig, sedan får den närmast dödskallemärkning när det kommit nya ”ofarliga” medel. Förskrivning har länge varit alltför vårdslös med våra känsliga nervsystem som inte tål alla dessa experiment med snabba in- och utsättningar av starka mediciner.
Kontrollåtgärder kräver att man får kunnig hjälp som är lyhörd för våra olikheter. Överlevnaden av den patientkunskap som vi i RFHL samlat i drygt 40 år behövs nu, men är kraftigt hotad. Med lika många år i patientrörelsen ser jag nu att förnekandet av läkemedelsberoendet är tillbaka där vi började, och då tycker jag att jag kan ha rätt att tappa tålamodet. Släpp fram vetenskapen, patientkunskapen och engagemanget för patienterna.
Staffan Utas
Patientföreningen RFHL