Det som politiska partier lovar före ett val bör kunna återspeglas i politiken efter valet. Inför landstingsvalet i höstas mötte ledande företrädare för de politiska partierna länets handikapporganisationer. I debatter och möten försäkrade de att de skulle föra en aktiv funktionshinderpolitik om de fick makten.
Har vallöftet hållits? Beträffande de rödgröna som vann valet kan svaret nu ges. Och det är nej.
Det framgär av det politiska program för de kommande fyra åren som de presenterat. Det är ett ambitiöst program som med nio huvudrubriker och ett antal underrubriker omfattar sjutton sidor. Läsaren möter nytänkande och tydliga prioriteringar på många områden.
Med ett märkbart undantag: funktionshinderfrågor. Det tidigare vallöftet har knappast satt några spår i programmet.
De funktionshindrades problem och behov nonchaleras.
Mina erfarenheter som funktionshindrad hänger framför allt samman med en grav synskada. En för synskadade särskilt angelägen fråga rör länets kollektivtrafik som landstinget numera ansvarar för. I det rödgröna programmet finns också ett särskilt avsnitt om kollektivtrafiken.
Men någon ambition att underlätta synskadades resemöjligheter kan inte märkas, trots att synskadade är extremt beroende av en väl fungerande kollektivtrafik eftersom de inte kan köra bil eller cykla. Inget om att man skall ta itu med många års försummelser beträffande hållplatsutrop eller talande information vid hållplatser. Inget om att ledsagning skall erbjudas vid byten för att synskadade med starkt nedsatt eller ingen syn alls skall kunna resa som andra.
Vissa av de problem som synskadade möter ute i samhället delar de med andra grupper av funktionshindrade.
Ett exempel är otillgängliga lokaler dit allmänheten har tillträde. Landstinget har tidigare genomfört en inventering av sina egna lokaler för att kunna undanröja fysiska hinder. Vissa förbättringar har också skett. Men landstinget upphandlar också verksamheter som bedrivs i lokaler det inte äger. Någon vilja att göra en inventering och ta itu med otillgängliga miljöer i dessa fall letar man förgäves efter i det rödgröna programmet .
Om enbart bristerna i dessa två exempel rättades till skulle en stor grupp människor få en drägligare vardagstillvaro.
Det tycker uppenbarligen de rödgröna inte vara tillräckligt angeläget. Vissa läsare kan tycka detsamma. Men är inställningen rimlig? Frågan har många principiella aspekter som kan vara värda att diskutera. Vid detta tillfälle vill jag dock hänvisa till FN:s uppfattning om hur funktionhinderfrågor skall angripas.
Det relevanta dokumentet är en konvention om funktionshindrades rättigheter som FN antog 2006, och som Sveriges riksdag ratificerat och ställt sig bakom.
Den är giltig i vårt land sedan 2009. Förutom inledning omfattar konventionen trettio artiklar som fastlägger vilka rättigheter funktionshindrade har och vilka insatser som staterna skall göra för att förverkliga rättigheterna. Konventionens sammanfattade budskap är att funktionshindrade skall kunna leva ett oberoende, självständigt och deltagande liv som andra.
Många av artiklarna har direkt relevans för landstingets verksamhet. Det gäller konkreta åtgärder rörande sådant som personlig rörlighet (artikel 20), hälsa (artikel 25), habilitering och rehabilitering (artikel 26), arbete (artikel 27) samt levnadsstandard och social trygghet (artikel 28). För att nämna några.
Det syn- och angreppssätt som konventionen uttrycker tycks helt främmande för de rödgröna i landstinget.
Konventionen nämns över huvud taget inte i deras program. De har inte insett att funktionshinderfrågor handlar om mänskliga rättigheter.
Lars Nord, docent i statskunskap