Debatt: De som gömmer flyktingar

Ett stort antal judar tros ha räddats till livet av enskilda människor i de av Nazityskland ockuperade länderna under Andra världskriget. Det fanns människor som vågade gömma dem och dela sina knappa matransoner med dem. Hur många som räddades på detta sätt är osäkert. Det kan röra sig om tiotusenden. Här inbegrips inte de som räddades genom etablerade organisationer och med medverkan av neutrala stater eller USA i krigets slutskede.

I de central- och östeuropeiska länder som behärskades av ­Nazityskland gällde dödsstraff för dem som gömde judar. Men även här fanns modiga människor som vågade livet för att rädda medmänniskor.

I samma länder fanns dock samtidigt många som ivrigt slöt upp kring den nazistiska mordvågen och på egen hand lynchade judar eller brände dem inne. I Polen, Österrike, Ungern, Ukraina och i de baltiska staterna har man i dag att hantera sådana mörka minnen i sin egen närhistoria.

Bulgarien – allierat med Tyskland men utan att delta i kriget mot Sovjetunionen – utgör ett undantag. Den ortodoxa kyrkans hierarki tog klar ställning mot den mordiska antisemitismen. Patriarken och kungen, Boris III, grep personligen in när det första tåget packat med judar stod redo för avgång till dödsläger i det ockuperade Polen. De for till järnvägsstationen och förbjöd i kraft av sina ämbeten tåget att avgå och befallde att samtliga inlåsta passagerare skulle lämna tåget och gå hem. Så skedde. Deras aktion stöddes av en bred och stark folkopinion. Hitler blev rasande. Kungens möte med Hitler i Berlin 1943 blev stormigt. Han avled under tågresan hem under mystiska omständigheter som aldrig blivit utredda. Men den bulgariska judenheten räddades.

Vilka var det då som utan något som helst organiserat stöd eller höga ämbeten på eget bevåg skyddade och räddade människor av judisk börd?

Viss forskning kring dessa personer gjordes efter kriget. Hade de religiösa motiv? Vilka politiska preferenser hade de? Var de högutbildade eller lågutbildade? Var de flesta män eller kvinnor? Det visade sig att ingen kategori var överrepresenterad. Det handlade om ”vanliga människor” som vågade vara mänskliga i en tid då detta var kriminaliserat och livsfarligt. Knappast någon av dem ville efteråt skylta som hjältar inför offentligheten. De hade helt enkelt gjort vad som kändes rätt för dem.

Vi kan svårligen föreställa oss den stress och ångest som judarna under nazitiden levde i under denna ohyggliga tid i Europa.

Att leva under ständigt dödshot eller – om de var gömda – ständigt vara beroende av sina värdars uthållighet. En ohygglig vanmakt.

Om vi nu vänder oss till vår egen tid och vårt eget land finner vi att här finns tusentals människor som lever under en stress och ångest av samma slag som dessa judar.

Visserligen finns ingen likhet mellan Nazityskland och det nutida Sverige. Vi lever i en av världens mest civiliserade och rättssäkra stater. Det hindrar inte att det även i den bästa av möjliga världar uppstår människoskapade helveten för somliga grupper.

Tusentals unga afghaner pinas på ett omänskligt sätt och många bryter samman.

De har fått avslag på sina asylansökningar och skall nu i ordningens och redans namn utvisas till Afghanistan – även sådana som aldrig satt sin fot i detta land. De har fötts i Iran av afghanska föräldrar som flytt till Iran och levt ett papperslöst och osäkert liv där. Partiledare deklarerar att utvisning av dem alla skall verkställas snarast möjligt och miljontals kronor har anslagits till polisen för detta ändamål.

Vi möter dem varje dag. Några säger: ”Vi vågar inte somna. Polisen kanske kommer i natt eller tidigt på morgonen.” Någon har tappat allt sitt hår. Eller: ”Jag vågar inte gå till skolan. De kan gripa mig på vägen dit”. En uttalade: ”Jag existerar inte längre. Jag är ingenting”. ”Nu talas det om fotbojor också”. ”Vi har ingen plats på jorden”. ”Afghanistan är ett dödsrike”. Psykiatriska läkarintyg vittnar om suicidrisker. Några har redan begått självmord.

Många svenskar frågar sig hur det kan vara möjligt för dessa flyktingar att hålla sig undan, helt papperslösa och utan att få arbeta.

Varför är det så svårt för polisen att hitta dem? En del av svaret är att det finns svenskar som skyddar dem. ”Flyktinggömmare” finns i hela landet. De är välinformerade om förhållandena i Afghanistan och bestörta över de standardiserade skäl för utvisning som migrationsmyndigheterna utfärdat. Vanligast: ”Du har inte gjort sannolikt att det finns någon hotbild mot dig personligen i ditt hemland.” Ett annat: ”Vi betvivlar inte att du mår psykiskt dåligt men det utgör inget hinder för verkställandet av utvisningen.”

I Afghanistan utgör återvändare som kommer från Västerlandet en utsatt grupp. Ingen vågar komma tillbaka i kläder som skvallrar om att han varit i Väst. Tillhör man folkgruppen hazarer, vilket de allra flesta afghanska flyktingar gör, fördubblas risken.

Då är man också shiamuslim, vilket i sig är gudsfientligt enligt talibanerna. Om flyktingen aldrig varit i Afghanistan kommer han helt skyddslös till ett främmande land där väpnade konflikter pågår inom alla dess provinser.

De som söker hjälpa dessa flyktingar gör det i syfte att rädda deras liv. De löper dock inte alls sådana risker som de vilka under Naziväldets tid försökte rädda judar.

Här finns en stor skillnad. I det civiliserade Sverige är det inget brott att hjälpa människor i nöd. De svenskar som ger av sin tid och sina resurser till utvisningshotade afghaner förstärker i stället den humanistiska civilisationen i vårt land.

Bo Nylund, ordförande, Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala