På nyårsafton publicerade UNT min debattartikel om de svåra frågorna kring ett svenskt medlemskap i Nato. Glädjande nog har hittills tre genmälen publicerats på unt.se/debatt. Nu har jag blivit erbjuden att komma med en slutreplik, fast i sanningens namn tror jag inte att diskussionen kommer att ta slut på länge.
1. Värdegemenskap.
Min första fråga gällde om vi vill vara med i en organisation där en Donald Trump är den tongivande ledaren. Den frågan blev inte mindre aktuell när Trump nyligen uttalade sig kritiskt mot Nato. Åke Frändberg (12/1) verkar ha läst mina frågor dåligt: detta handlar inte om säkerhetspolitik utan om bristande värdegemenskap. Vad betyder det för en organisation när dess ledare inte delar dess grundvärderingar?
Den 9/1 svarar Åke Gustafson att han gärna är med i ett Nato som leds av Jens Stoltenberg.
Men Stoltenberg är bara en generalsekreterare som får göra som han blir tillsagd av Nato:s styrelse.
Där är det flera länder som både har stor röstandel och ska genomföra allmänna val under 2017. Frankrike, Nederländerna och Italien riskerar att få ”populistiska” regeringar, och tillsammans med USA står de för drygt 44 procent av Nato:s finansiering. Lägger man sedan till andra medlemsländer, vars regeringar för en mer eller mindre odemokratisk politik (Polen, Ungern och Turkiet) är man uppe i nästan 53 procent. Är detta ett sällskap Sverige vill bli bästis med?
2. Solidaritet med odemokratiska krafter.
Min andra fråga handlade om huruvida vi vill bedriva ett militärt samarbete med ett stort medlemsland som nyligen utsattes för ett kuppförsök av sin egen krigsmakt. Jag vet inte vem som påstått att det var Nato som låg bakom kuppen (Gustafson). I Turkiet tycks militärledningen anse att staten ska vara lojal mot krigsmakten snarare än tvärt om.
Hur skulle Sveriges försvarsmakt, tydligt underställd både riksdagen och regeringen, kunna samarbeta med en sådan krigsmakt?
Någon kanske fromt hoppas att Sverige skulle kunna påverka Turkiet i önskvärd riktning, men det tycks alltså inte något annat Nato-medlemsland ha lyckats med under alla år.
För Frändberg verkar frågan inte spela någon roll så länge Turkiet lovar att ställa upp till Sveriges försvar vid ett angrepp enligt artikel 5 i Nato-stadgan. Den har hittills använts av USA efter attentaten den 11 september 2001, och andra Nato-medlemmar fick då bistå i USA:s ”krig mot terrorn”. Som medlem skulle Sverige vara tvunget att gå i krig till exempelvis Turkiets försvar om landet anser sig ha blivit angripet från Syrien av kurdiska YPG. Skulle vi vilja delta aktivt i ett etiskt och politiskt svårhanterligt krig om Kurdistan?
3. Kostnaden för att stödja andras intressen.
Min tredje fråga gällde om vi även skulle riskera att bli ”övertalade” att delta i militära operationer i någon annan medlemsstats intresse. Här tycker inte Gustafson att vi ”fegt kan sitta i busken när andra av våra vänliga grannländer utsätts för våld och terror”, men det var ju varken grannländer eller anfall mot Nato-medlemmar jag avsåg. Frändfors anser att något sådant inte kan hända, medan Gustafson menar att Nato ”inte är en organisation som hotar och ... annekterar områden i andra länder”.
Historien motsäger båda. Per Åberg (den 16/4) tar upp angreppen mot Afghanistan och Irak, där den nya Nato-medlemmen Polen pressades att delta. Åberg nämner även Libyen, där Sverige deltog trots att vi inte var med i Nato.
Jag delar Åbergs syn att den operationen ökat risken för terrorattentat mot Sverige. Dessutom blev resultatet att Libyen fortfarande är ett land i kaos.
Jag är också överens med Åberg om att det är bättre att satsa på vårt eget försvar än på medlemsavgift i Nato, vars intressen inte självklart överensstämmer med Sveriges. Hur stor den satsningen behöver vara ska inte heller bestämmas av Nato:s procentsatser, samma för alla, utan av våra behov och vår bedömning av eventuella omvärldshot.
4. Hinder för Sveriges fredsarbete.
Min fjärde fråga avsåg Sveriges möjligheter att arbeta för fred och försoning om vi samtidigt är medlemmar i Nato, som tydligt är en klubb för västländer. Under mer än 35 år har jag arbetat för demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning på fyra kontinenter. Det har varit fantastiskt att överallt möta en respekt för Sverige, som grundas i att vi nästan aldrig, dolt eller öppet, prioriterat våra egna intressen i fattiga eller konfliktdrabbade länder – till skillnad mot flera av de stora Nato-medlemmarna.
Det är den erfarenheten som gör att jag tror att Sveriges fredsfrämjande roll skulle minska om andra såg oss som styrda av en västlig militärallians.
Samtidigt får jag ge Frändberg rätt i att Norge har lyckats kombinera dessa båda roller. Men med stöd av mina erfarenheter står jag ändå fast vid att fred och försoning aldrig kan åstadkommas om man ensidigt demoniserar och misstänkliggör ”den andre”, som Gustafson och Frändberg tycks göra.
Man kan ha olika syn på hotbilden och hur Sverige bäst kan möta den. Kanske kan till och med jag övertygas om det nödvändiga i ett Nato-medlemskap – men då måste debatten vara ärligare med vad det skulle kosta ekonomiskt, politiskt och mänskligt.
Ömsesidigt upptrappad misstänksamhet har hittills aldrig lett till varaktig fred. Därför måste debattörerna också göra äkta försök att förstå hur andra ser på världen och på oss. Även om man inte delar deras världsbild är det bara med en sådan förståelse man kan agera rätt för att främja fred och trygghet.
Sten Ström, Uppsala