Mellanöstern är den största marknaden för vapenhandel bland utvecklingsländerna. Samtidigt som regionen militariseras mer än någonsin i kampen mot IS, underkuvas möjligheterna till fred och demokrati.
I januari 2014 tog IS kontrollen över staden Falluja, endast 70 kilometer från Bagdad. Falluja har varit ett näste för motståndet mot USA:s ockupation och den shia dominerade irakiska regeringen som upprättades efter 2003. IS framgångar i Falluja, liksom i andra sunniområden i Irak, är till stor del en konsekvens av den irakiska regeringens exkludering av sunnimuslimer sedan Saddam Husseins fall.
Problemet är i grund och botten politiskt. En lösning kräver därför mer än militära medel. Det kräver skapandet av en allmänt accepterade spelregeler för hur politik ska bedrivas i Irak och den irakiska statens identitet.
Omvärldens nuvarande strategi i kampen mot IS utgår dock från ett militärt perspektiv. I Irak liksom i övriga Mellanöstern bedrivs ett paradigm som går ut på att kostsamma militära offensiver och statsbyggande projekt liknande den George W Bush gjorde i Irak och Afghanistan bör undvikas. Istället bör omvärlden skapa och beväpna allierade grupper som är villiga att bekämpa IS. Detta har sket i Syrien, Libyen och Irak för att nämna några länder.
I Irak har detta resulterat i att USA och flera europeiska länder har beväpnat både den irakiska armén, men också styrkor som inte lyder under irakiska armén och staten, såsom sunnimiliser och kurdiska peshmergastyrkor. Offensiven mot Falluja där den irakiska armén tillsammans med sekteristiska shia-och sunnimiliser leder befrielsekriget är något USA och Europa vill se mer av i Mellanöstern.
Kampen mot IS har därför lett till en omfattande militarisering i Mellanöstern. Mellanöstern står idag för den största marknaden för vapenhandel bland utvecklingsländerna. Saudi Arabien står för majoriteten av vapenavtal i regionen. Denna militarisering i syfte att bekämpa IS, sammanfaller med andra politiska processer i regionen som undergräver all möjlighet att skapa fred och demokrati.
Militariseringen har lett till att våld har blivit det främsta medlet stater liksom icke-statliga aktörer, såsom sekteristiska miliser, använder sig av för att uppnå sina politiska mål. Våld har fått ett politiskt värde som överträffar institutionsbyggande. Detta är tydlig, inte bara i form av kvantitet och brutalitet av konflikter i Mellanöstern, utan också i form av att säkerhetssektorn i så gott som hela regionen har expanderat enormt i jämförelse med andra statliga sektorer.
I Egypten står säkerhetssektorn för 20 procent av statligt anställda, i Algeriet 29 procent, medan i Yemen och Irak består säkerhetssektorn av cirka en halv million personer. Mellanösterns historia har visat oss att de enorma resurser, pengar och personer som är involverade i de olika säkerhetsapparaterna, är ett hinder för demokratiska reformer. Därför, mer vapen och fler beväpnade grupper i Mellanöstern, utan någon som helst demokratiskt kontroll och insyn, kan inte vara lösningen i kampen mot IS.
Militariseringen sammanfaller också med etniska och sekteristiska konflikter. Kriget mot terrorism och kriget mot IS har lett till att statliga liksom icke-statliga aktörer har medvetet pekat ut folkgrupper samt religiösa trosinriktningar som terrorister, nationens förrädare och exkluderad dessa från politiska processer. Detta har i sin tur utnyttjats av regionala aktörer som driver sina specifika sekteristiska agenda. Detta syns tydligt i Irak, där Saudiarabien och Iran krigar mot varandra i bland annat Falluja.
Våldets spridning, rädslan för terrorism och folkets önskan att leva i fred har också lett till att folket i Mellanöstern står idag inför valet mellan demokrati eller säkerhet. Krav på demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter har underkastas önskan för säkerhet.
Att vinna kriget mot IS är viktigt. Men till vilket pris? Sverige bör stå för en politik där militarisering av Mellanösterns i dess nuvarande form stoppas. Vad som krävs är att stoppa vapenförsäljning till stater och organisationer som vi idag vet bedriver ett sekteristiskt krig i regionen. Detta gäller inte minst Saudiarabien som köper mest vapen i Mellanöstern.
Salam Karam
Fil. Dr. statskunskap