”Det primära målet för dagens städer är inte att tillfredsställa innevånare, representera länder eller medborgare, utan att attrahera konsumtion och utländskt kapital som gynnar en viss sorts sektorer inom nationen …” Citatet är Magnus Lintons översättning i anmälan i DN 26/7 av boken ”Cities of Power” av sociologiprofessorn Göran Therborn.
En annan källa med liknande budskap är Robert J Schiller, professor i nationalekonomi vid Yale University i USA och nobelpristagare i ekonomi. Han undrar i en artikel i Project Syndicate i juli i år varför städer blir olönsamma.
I många storstäder blir centrala bostäder så dyra att människor med låga inkomster tvingas ut från centrum och staden, oftast utan gottgörelse. Förlusten är inte bara ekonomisk utan lika mycket social. Staden förlorar en del av sin identitet och kultur.
Schiller refererar till Demographia International Housing Affordability Survey. Den redovisar uppgifter från 93 storstäder i världen rörande relationen mellan bostadspriser och medianinkomst. Medan bostäder i Sydney kostar i genomsnitt 12,2 gånger medianinkomsten är motsvarande kvot i Chicago 3,8. Kvoten anger hur många årsinkomster som krävs för att betala bostaden. De undersökta städerna skiljer sig i fråga om policy för mark, byggande, medborgarnas inställning till expansion och så vidare.
Konsekvenserna beror på vad staden drar till sig i form av företag och boende och hur det påverkar de redan boendes situation. Byggföretagen och fastighetsutvecklare söker de former för sina byggen som ger högsta möjliga lönsamhet. Den som inte passar in i det nya mönstret har bara att flytta på sig.
Förvisso är Uppsala som storstad en lilleputt i jämförelse med de undersökta storstäderna. Men expansionen är intensiv och sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser för de redan boende måste övervägas av kommunens planerare och politiker.
Den första versionen av översiktsplan 2016 inleds med kommunens viljeinriktning. Ett avsnitt har rubriken ”En kommun för alla”.
Översiktsplanen ska ge underlag för hur stadens bebyggelse och trafikstruktur ska utformas. Där sägs att ”Uppsala är fysiskt och socialt sammanhållet, jämställt och öppet”. En studie av samhällsekonomiska konsekvenser finns. Den handlar enbart om kommunens ekonomi och om vinsten av att öka fastighetsvärdena. Något annat dokument som belyser ekonomiska och sociala konsekvenser finns inte.
Statistik över utvecklingen av olika inkomstgruppers förändrade villkor visavi boende under åren 2011 – 2015, en period under vilken Uppsalas expansion tagit fart, ger en bild av vad som pågår.
Utgångspunkt är SCB:s redovisning av hushållens disponibla inkomster. Dessa ställs mot uppgifter om bostadspriser i form av bostadsrätter, hämtade från Svensk Mäklarstatistik. En enkel fråga ställs: vilket boende har vi råd med? Hur har möjligheterna att finna ett önskat boende förändrats över de fem åren?
Genomsnittspriset på bostadsrätter låg år 2015 på 37 700 kronor per kvadratmeter. En familjebostad på 100 kvadratmeter kunde alltså ha kostat 3,8 miljoner kronor. Den disponibla medianinkomsten för sammanboende i åldern 30 – 49 år med barn 0 – 19 år var 629 000 kronor. Kvoten mellan pris på bostaden och medianinkomsten blir 5,9. Det behövs alltså 5,9 årsinkomster för familjen för att betala bostaden.
Situationen för en ensamstående i samma ålder med barn och som sökte en bostad på 100 kvadratmeter var svårare. Den familjen hade en disponibel inkomst på 312 000 kronor per år. För den skulle det ta 15,4 år att betala bostaden – om hela inkomsten skulle gå till detta ändamål. Bostadspriserna i förhållande till den disponibla inkomsten har under perioden 2011– 2015 ökat med 30 procent för båda grupperna.
Två andra grupper har det svårare på bostadsmarknaden, ensamstående kvinnliga pensionärer respektive ensamstående kvinnor i åldern 18–29 år som söker bostad om 60 kvadrat-meter.
Bostadspriserna i förhållande till den disponibla inkomsten har ökat med 25 procent för den unga kvinnan medan pensionären fått se bostadspriset stiga med 33 procent. Kvoten ligger år 2015 på 15,4 respektive 14,3.
Den ensamstående pensionären, som söker en mer tillgänglig bostad i stället för sin nuvarande hyresbostad på tredje våningen, har ingen möjlighet att köpa en bostad till genomsnittspris, än mindre en nybyggd bostadsrätt.
Man kan inte utan vidare hävda att det är Uppsalas tillväxt som ligger bakom den kraftiga uppgången av bostadspriser. I stället kan man hävda att det bara handlar om utbud och efterfrågan. Folk som kan betala vill flytta till Uppsala. Byggare och fastighetsutvecklare vill tjäna pengar på denna efterfrågan och väljer de lönsammaste bostadsformerna. Ska vi därmed gilla läget?
För att återvända till citatet från ”Cities of Power” och till Schillers fråga varför städer är olönsamma så pekar ovanstående enkla sammanställning på att utvecklingen i Uppsala generar problem för stora grupper. Hälften av familjerna har lägre inkomster än medianen. Bostadspriserna har stigit snabbt. Dessutom påverkar tillväxten boendemiljö och tillgänglighet. Frågan här gäller hur de som ”blir efter” påverkas. Några program inom kommunen har till syfte att ta i den frågan. Landsbygdsprogrammet är ett exempel. En strävan efter billigare ungdomsbostäder kan skönjas. Uppsalahem ska bygga hyresrätter. En modell för social konsekvensanalys har börjat prövas.
Bokanmälan i DN har rubriken ”Samtidens städer äter sina barn”. Måhända är situationen inte så illa i Uppsala. Våra beslutsfattare måste skaffa sig och ta ställning till en sammanhängande bild av konsekvenserna av Uppsalas tillväxt.
Sven-Olov Larsson
Före detta universitetslektor i nationalekonomi