Charlotta Schulman, förhandlings- och huvudskyddsombud Sveriges Lärare
Du lämnar ditt barn i förskolan varje morgon med förtroendet att det får trygghet, omsorg och en stimulerande undervisning. Men inom de trevligt barnteckningsförsedda väggarna pågår en verklighet som alltför sällan syns – en verklighet där förskollärare pressas till det yttersta utan tillräckliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Och det är ditt barn som drabbas.
Förskollärare ansvarar för undervisningen i förskolan, men till skillnad från lärare i grundskolan har de inte avsatt tid i sina tjänster för planering, uppföljning, reflektion och utveckling av undervisningen. Detta är inte bara en orättvisa mot yrkesgruppen – det är ett direkt hot mot kvaliteten i förskolan. Det blir mindre tid för anpassning, färre undervisningstillfällen och mindre möjlighet att möta varje barns behov. När förskollärare på grund av yrkesstolthet och pliktkänsla alltför ofta planerar barngruppens undervisning på sin fritid påverkar det dennes arbetsmiljö och arbetsbelastning. De gör en viktig del av sitt arbete utanför arbetstiden och utan ersättning.
Förskolan är en grundläggande och samhällsbärande funktion. Den ska lägga grunden för ett livslångt lärande med allt vad det innebär.
För att förskolan ska lyckas med det krävs inte bara vackra ord i styrdokument – det krävs reella resurser, ett tydligt politiskt ansvarstagande och arbetsvillkor som gör det möjligt för professionella att göra sitt jobb.
Samtidigt ökar barngruppernas storlek vilket ytterligare urholkar kvaliteten. I Uppsala kommun drar man sig inte för att trolla med statistiken och rent ut sagt fuska med siffrorna när man rapporterar till Skolverket. Rektorer uppmanas att fördela barnen i grupper med färre antal barn i rapporteringssystemet Unikum för att snygga till siffrorna. Konsekvensen blir bland annat att förskollärare får mindre tid per barn, arbetsbelastningen ökar och möjligheten att skapa en trygg, utvecklande miljö minskar.
Det handlar inte om ambition eller engagemang – det handlar om att det inte längre är möjligt att tänja på fysiska och mentala gränser.
Vi måste också tala klarspråk om arbetsgivarens ansvar. Det är inte längre en fråga om okunskap – det finns forskning, statistik och otaliga larmrapporter. Det är en fråga om vilja. Och alltför ofta saknas viljan. Många kommuner och fristående huvudmän väljer att inte ge förskollärare reglerad tid, trots att de är väl införstådda med konsekvenserna. De väljer att inte minska barngrupperna, trots att det skulle gynna både barn och personal.
Det här är inte bara en debatt om lärares rätt till rimliga arbetsvillkor – det här är till lika stor del en debatt om barns rätt till en trygg och kvalitativ förskola.
Som föräldrar har ni rätt att kräva mer. Fråga hur många barn det är i gruppen. Fråga hur lärartätheten ser ut. Fråga hur mycket planeringstid förskolläraren har. Fråga hur arbetsgivaren tar ansvar för arbetsmiljön. För det är inte rimligt att du betalar full avgift för en verksamhet där kvaliteten skaver på grund av politiska och ekonomiska beslut som ignorerar barnens bästa.
Ska vi tala om barnens bästa måste vi börja där barnens vardag utspelar sig. Förskolan. Och det är hög tid att samhället tar detta på allvar.
Politiker, beslutsfattare och arbetsgivare – sluta gömma er bakom ekonomiska modeller och effektiviseringar. Börja investera i det som verkligen är långsiktigt hållbart: barns rätt till god utbildning och förskollärares rätt till rimliga villkor för att kunna utföra sitt uppdrag.
Det är dags att föräldrar höjer rösten, inte bara för sina egna barns skull, utan för hela nästa generations rätt till en trygg start i livet. Fråga. Kräv. Agera. Låt oss se till att barnen får det de har rätt till – inte det som råkar bli över när schemat inte går ihop.