Kommunens senaste satsning på snabbcykelleder har både risats och rosats. Den senaste invigdes förra året och går från gamla kyrkogården ut till Flogsta. Detta är en välbyggd led, skild från biltrafik, som på ett snabbt och säkert sätt tar cyklisten in till stan. Men vad händer med cyklisten när hen kommer in till stan? Cykelbanan försvinner ut i gatan och plötsligt delar cyklister och bilister på samma yta.
De platser i Uppsala med flest cykelolyckor är just de korsningar med biltrafik där cykelbanan går ut i körbanan. Det handlar ofta om att cyklisterna inte har någon egen plats på vägbanan. Istället för att cyklister och bilister samsas om samma yta, blir båda parter irriterade för att ingen tar hänsyn till den andra. Hur ska man då göra för att på ett säkert sätt binda samman de nya cykellederna i stadskärnan?
Kommunens satsningar verkar bara gälla vissa delar, och inte staden som helhet. En väl avgränsad cykelbana gör att man känner sig trygg i sitt cyklande och inte behöver oroa sig för andra trafikanter. Men på alltför många platser i stadskärnan glöms cyklisterna bort. Trygghetskänslan i cyklandet försvinner när man inte har en självklar och säker plats att befinna sig på som cyklist. Det här tror jag är en av huvudorsakerna till att man väljer att inte cykla.
All forskning visar att bättre framkomlighet på bilvägar leder till att bilismen ökar. Detsamma gäller för cykelvägar och cykling. I stället för att endast satsa på snabbcykelleder i stadens utkanter bör man titta på förändringar och förbättringar av de redan hårt trafikerade cykelleder som går genom staden. Att skilja cyklisterna från biltrafiken är bara en av de åtgärder som bör vidtas. Trafiken bör regleras, kanske till och med skalas bort, för att minimera risken att de oskyddade cyklisterna kommer till skada.
Uppsala har dock redan en bra grund för att kunna nå sitt mål som cykelstad. Som ursprunglig Stockholmsbo blev jag imponerad över hur många som cyklar i Uppsala och hur välfungerade cykeltrafiken verkar vara. Synen av alla parkerade cyklar utanför Centralstationen är imponerande. Det märks att kommunen satsat på bland annat cykelleder som bitvis är skilda från biltrafiken. Som student i Uppsala är det näst intill en självklarhet att cykla, även på vintern – det är gratis och man kan ta sig överallt, när man vill. För tredje året i rad har kommunen dessutom en satsning på vintercyklister.
Fler cyklister i staden skulle troligen göra att beteendet hos alla trafikanter förändras, i och med att cyklister dominerar stadsrummet mer och fler får erfarenhet av att cykla. Ser man till politiken tror jag att mer cykling skapar mer folkligt stöd för cykelåtgärder, som till exempel säkra cykelbanor. Om dessutom beslutsfattarna själva cyklar, ökar stödet ytterligare och skulle troligen bidra till färre knäppa lösningar av den typen som förbryllar och retar upp cyklisterna.
För att kommunen ska nå sitt mål som Sveriges bästa cykelstad krävs att man faktiskt vågar satsa på cyklarna i staden. Det räcker inte med att lägga till några cykelbanor här och där i stadens utkant för att få fler att cykla. Det krävs också att stadskärnans delar sammanlänkar cykellederna så att de blir säkra och känns trygga. Trafiken i staden bör regleras, och cyklismen lyftas fram. Det ska vara säkert att cykla.
My Nordström
Landskapsarkitektstudent, Sveriges lantbruksuniversitet, Ultuna