Alla Uppsalabarn bör få chansen att tillägna sig fyra färdigheter: Cykla, simma, spela instrument/sjunga och skrinna. Ansvaret bör ligga hos kommunen.
De tre första är givna – i dag. Men inte skrinna. Det borde det vara. Uppsala ligger i Mälardalsregionen, som har världens bästa naturisförhållanden. Det finns nästan alltid nyfrusen is att åka på, utom när det just har snöat. Vi känner till att holländarna åker skridskor, men ska de göra det utomhus så gör de det i Sverige.
En gång i tiden kunde de flesta barn åka skridskor, därför att det fanns spolade isar vid alla skolor och bostadsområden. I dag spolas inga isar längre, man kör ut med en vattentank och sprinklar vatten.
Det håller inte ens för tre dagars tö, medan sjöarna ligger frusna till mars-april. Det krävs att man först lägger en rejäl iskaka av tio cm tjocklek i början av säsongen, därefter kan man putsa med sprinklar. Kommunen har åtagit sig att hålla tio banor igång.
Det är ynkligt lite när man jämför med lilla Borlänge som har tjugo banor eller Jönköping som har 40 spolade banor (av kommunen plus ytterligare 20-talet av föreningar, föräldrar och andra frivilliga). På Uppsalas tio banor lyser gruset med sin närvaro.
Idrottslärarna bör se till att barn i lämplig ålder (lågstadiet?) får åka så mycket skridskor under vintrarna att de lär sig ordentligt. Det finns många roliga övningar, allt behöver inte vara piruetter eller klubba. Sedan kan de fortsätta med konståkning, hastighetsåkning eller lagspel om de vill. I vuxen ålder kan de sedan njuta av att åka långfärdsskridskor på naturis ändå upp i 80-årsåldern. Det finns redan i dag många vuxna som inte kan, men drömmer om att få komma ut på isen.
Med generationer av skrinnare finns möjligheten att ordna en infrastruktur för åkning på naturis. Som i sin tur skulle locka turister från kontinenten under vintertid. Även sommartid, eftersom landskapet är platt. Uppsala bör satsa på det som är unikt för Uppsala.
På låg- och mellanstadiet leker barn, spelar fotboll och åker skridskor på rasterna. När de flyttar till högstadiet slutar de med sådant. Mina egna barn flyttade från Eriksskolan till Tiundaskolans högstadium i sjätte klass, därmed gick de miste om ett års fysisk aktivitet i sitt liv. Nu ska Sverkerskolan och Erikskolan bli F-3-skolor och jag fruktar att ytterligare år av aktivitet försvinner. Jag misstänker att det även kommer att påverka studieresultaten negativt.
Idrottsplaner försvinner. En tredjedel av planen på Tiundaskolan ska bli parkeringsplats. Andra bebyggs med förskolebaracker. Det är exempel på hur förtätningen knaprar på allmänningen. Utvecklingen är starkt negativ.
Bostadsområdenas yttre miljö har en tendens att planeras för att de ska se trevligt ut för vuxna när de går mellan porten och bilparkeringen. De som använder utemiljön, de yngsta barnen, får ganska påvra förhållanden. Möjligtvis kostar man på en sandlåda, ett par gungor och nån form av klätterställning för de som är så små att de har en förälder med sig. Men i vissa åldrar är klätterträd det bästa som finns. Och goda klätterträd är det en skriande brist på överallt. Klätterställningarna är fantastiskt tråkigt utformade. Buskage är också viktigt. Det ska finnas möjligheter att gömma sig, göra rum och gångar. Men alltför ofta är buskagen häckar eller taggbuskar.
Ett sätt att göra artificiella buskage är att med 1,20 m höga skivor göra en form av labyrint, fast öppen på många ställen, stor nog att skapa flera ”rum” och alternativa gångar, lite som lazerdome.
Det skulle vara attraktivt för ett ganska brett åldersspann.
Bostadsområdena i miljonprogrammet har utlokaliserat biltrafiken. Det gör att barn har större ytor att röra sig över. Därmed har de större möjligheter att träffa andra barn och fler miljöer att leka i. Men dagens mode med rutnätskvarter stänger inne barnen i små mörka gårdar med få lekkamrater. Gatumiljöerna är totalt bilinfekterade. Besök gärna fd Cementgjuteriet vid Mimmi Ekholms plats, där alla barn måste gå över gatan till parken i mitten (det är en bilgata, trots att det inte är nån biltrafik där) eller Kungsängen. Eller jämför Klockarängens 80-talsområde med det där som byggs i dag. Men egentligen räcker det om bara varannan gata i ett rutnätskvarter är bilgata.
Och i före detta cementgjuteriet hade det inte behövts några bilgator alls. Hela området kunde ha varit bilfritt med bättre planering. Och barnen kunde lätt röra sig mellan alla kvartersgårdar.
Dagens trafikmaktordning är sådan att bilen ska ha tillträde till allt och framkomlighet över allt. Det enda bilbefriade området i Uppsala är gågatan och den instiftades för 50 år sedan. Den enda exklusiva ytan för fotgängare som föreslås i innerstadsstrategin är en bro över Kvarndammen. Övriga ytor ska vara "shared space". Alla gator i centrum längs ån är någonstans en genomfartsgata, utom Trädgårdsgatan och Salagatan.
Trafikmaktordningen är ett problem för barn ska cykla till skolan. Och fler behöver cykla i dag, eftersom alla inte går på den närmaste skolan längre.
I stället för att stänga vissa gator för genomfartstrafik, vilket skulle minska trafikvolymen avsevärt, löser kommunen problemet genom att lyfta upp cyklisterna på trottoaren. Följden blir irritation hos fotgängarna och att körbanorna blir exklusiva för bilarna. Bilister behöver bara konfronteras med cyklister i korsningar, där olyckorna sker.
Jag tycker inte att Uppsala förtjänar att kallas barnvänligt.
Trots att det ordnas en del temalekplatser, såsom bmx-bana i Sävja och Nyby/Gränby är den generella utvecklingen är barnfientlig.
Torbjörn Albért