Under de senaste 60 Ă„ren har svensk polis varit föremĂ„l för flera reformer som i grunden förĂ€ndrat förutsĂ€ttningarna för polisverksamheten. Den första intrĂ€ffade 1965 dĂ„ ansvaret för och inflytÂandet över polisen i princip flyttades frĂ„n kommunerna till staten. NĂ„gra Ă„r senare slogs de 118 polisdistrikt ihop till 24 lĂ€nsmyndigheter som pĂ„ 1990-talet blev 21 sjĂ€lvstĂ€ndiga polismyndigheter. Ă r 2015 genomfördes den senaste reformen dĂ„ all polisverksamhet centraliserades under parollen att polisen skulle komma nĂ€rmare medborgarna.
Ăven om det har funnits samordningsvinster och andra fördelar med dessa reformer har de bidragit till en rad problem. Exempelvis visar Riksrevisionen i en ny rapport att polisen, trots stora resursförstĂ€rkningar, fortfarande saknar en lokalt nĂ€rvarande och förankrad polis som arbetar lĂ„ngsiktigt och fredat med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande verksamhet. Det vill sĂ€ga just det som centraliseringen skulle rĂ„da bot pĂ„.
I samband med den senaste polisreformeringen togs ocksÄ det demokratiska inflytandet i form av lokala polisstyrelser bort, vilket annars hade varit en motkraft till och kravstÀllare gentemot den statliga polisen. Samma öde drabbade den sÀrskilda polischefskÄr som tidigare ledde polismyndigheterna i landet.
Samtidigt tillskapades en informations- och kommunikationsverksamhet av sÀllan skÄdat slag som styr och sÀtter bilden av hur verksamheten bedrivs och fungerar. Detta Àr farligt ur ett demokratiperspektiv eftersom det skapar ett gap mellan den verklighet som allmÀnheten ser i form av en frÄnvarande lokal polis, direktavskrivna brottsanmÀlningar, lÄg brottsuppklaring, brister i stödet till brottsdrabbade etcetera, och den bild som förmedlas av polismyndigheten och media.
Sammantaget ser vi en negativ utveckling som krÀver att hela samhÀllet arbetar tillsammans för att minska brottsligheten och öka tryggheten. För polisens vidkommande Àr en absolut förutsÀttning för ett framgÄngsrikt arbete att det finns en lokal polisnÀrvaro och samhÀllsservice i hela landet för att pÄ sÄ sÀtt bygga legitimitet och skapa tillit, vilket tyvÀrr inte Àr fallet i dagslÀget. Huruvida dessa poliser ska vara statliga eller kommunala kan diskuteras framöver.
Men det rĂ€cker inte att polisens förmĂ„ga ökar, ocksĂ„ kommunerna behöver förbĂ€ttra det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet. Ăven om flera kommuner, dĂ€ribland Uppsala, har börjat flytta fram positionerna saknar mĂ„nga kommuner fortfarande ett strukturerat och kunskapsbaserat arbete. HĂ€r kan i bĂ€sta fall den nyligen presenterade utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar komma att bidra till en positiv utveckling.
Förutom polis och kommun behöver det föras en diskussion om hur nÀringslivet i allmÀnhet och privata bevaknings- och sÀkerhetsföretag i synnerhet pÄ bÀsta sÀtt ska kunna involveras för att komplettera sÀkerheten i kommunerna. I denna del har det under senare Är, utan nÄgon riktig debatt, skett en maktförskjutning dÀr polisens vÄldsmonopol i allt större utstrÀckning överlÄtits Ät privata vinstdrivande företag som tillhandahÄller ordningsvakter Ät bland annat kommuner. Det innebÀr att sÀkerhet kan bli nÄgot som vissa har rÄd att köpa, medan andra fÄr förlita sig till befintliga resurser.
Avslutningsvis Àr det helt nödvÀndigt att bryta den hopplöshet och hjÀlplöshet som mÄnga idag ger uttryck för. Det Àr vÄr övertygelse att det gÄr att vÀnda utvecklingen, men det Àr ett lÄngsiktigt arbete som kommer krÀva mycket stor uthÄllighet.