Katarina Kieri svarar på Nina Solomins krönika om integration.
Nina Solomin skriver inlevelsefullt i UNT 3 juni om ett sommarkollo i Stockholms skärgård 1984. Hon berättar om tältning och simborgarmärke, om grillning och bus, om sekelskiftesvillor och syrenbersåer. Hon beskriver sin egen invandrarbakgrund, och att hon aldrig skulle ha kommit i åtnjutande av detta sommaräventyr om det inte hade varit för kollot, hur det gav henne ”en rad kulturella kompetenser som var självklara för många barn vid denna tid, men som jag annars aldrig skulle fått erövra.”
Och hon skriver om knivhugget, den omtyckta ledarens aningslösa kommentar som gjorde den elvaåriga Nina varse hur hon med sitt bruna hår och sin judiska bakgrund inte var en lika självklar del av denna idyll som de rågblonda kamraterna.
Det är en smärtsam bild av vad ett särskiljande kan göra med ett barn. Det är lätt att förstå hur ett sådant ögonblick etsar sig fast, hur det lever kvar i en människa upp i vuxen ålder. Däremot har jag svårt att förstå den slutsats som Nina Solomin drar – hon önskar alla barn som nyligen kommit till Sverige eller som är första generationen i landet ett ”enkelspårigt svenskt kollo”, inhyst i en grosshandlarvilla, där barnen får lära sig allt om traditionella svenska sommarseder och bruk. Där skulle de få den kulturella kompetens som behövs för att slå rot och lyckas i Sverige.
Jag är född i Sverige av svenska föräldrar som också är födda i Sverige vars förfäder i generationer också föddes i Sverige.
Dock, det kan jag svära på, tillbringade ingen av mina förmödrar och -fäder en enda sommardag i Stockolms skärgård, och ingen av dem seglade någonsin trissjolle.
Liksom Nina Solomin tillhör jag en av de nationella minoriteterna i Sverige, jag har mina rötter i det finskspråkiga Tornedalen.
Jag kommer att tänka på några dagar i min egen elvaårsålder i mitten av sjuttiotalet. Det var midsommartid och jag befann mig i ett rengärde där kalvmärkning pågick. (Renskötsel har också varit en näring utanför Sapmi, något som är tämligen okänt i vårt land.) Själv hade jag ingen uppgift mer än att inte vara i vägen, och inte förstod jag mycket av det som ropades heller, gubbarna och kusinerna talade enbart meänkieli under arbetet – ett språk som svenska staten genom effektiv språkpolitik såg till att nedvärdera så våldsamt att min föräldrageneration tämligen mangrant valde att inte föra det vidare till sina barn. Och skälet till den politiken var något som dessvärre ligger snubblande nära det som Nina Solomin förespråkar – ett enkelspårigt nationsbyggande, ett svenskt identitesskapande där språk som finska och jiddisch icke skulle göra sig besvär, och där exempelvis kalvmärkning aldrig skulle få representera en svensk sommarsed.
Jag tror att Nina Solomin vill väl. Jag tror att det är elvaåringen i henne som önskar alla andra elvaåringar i Sverige förutsättningar för att känna sig hemma i detta land. Men är vägen dit verkligen att reducera bilden av Sverige till en liten skärva av verkligheten? Ska vi verkligen fortsätta att gå i det sena artonhundratalets nationalistiska fotspår?
Lockelsen i att få tillhöra är begriplig, vi vill ingå och bli tagna för självklara. Säkerligen såg många i min föräldrageneration övergivandet av modersmål och efternamn som en möjlighet att bli upptagna i majoritetssamhällets famn. Säkerligen gör många idag på liknande vis – ger upp sin bakgrund för att släppas in i gemenskapen. Jag dömer ingen, är livssituationen akut gör man väl det som i stunden kan tänkas hjälpa.
Men jag tycker också att vi som ägnar dagarna åt att reflektera och formulera oss, borde tänka större än så, vi borde kunna hålla många berättelser i huvudet samtidigt, och vi borde syna ett begrepp som integration ordentlig i sömmarna.
Vad menas när det kastas runt i det offentliga samtalet och i den politiska debatten? Hittills har jag inte lyckats tolka det på annat sätt än att de andra ska anpassa sig till oss. Och att i detta oss ingår inte ens de grupper som vår riksdag har givit status som nationella minoriteter, detta för att romer, judar, samer, finnar och tornedalingar fanns i vårt land långt innan den första punschverandan byggdes.
Nina Solomin förklarar kolloledarens knivstick med att ”Sverige var mer homogent vid den här tiden”. Jag vågar påstå att så inte var fallet. Möjligen var bilden av Sverige mer homogen. Möjligen var det offentliga Sverige tämligen ointresserad av sina egna utkanter.
Det märkliga är att Nina Solomin vill dit, till det enkelspårigt svenska. Men det enkelspåriga finns inte på riktigt. Det är bara en chimär, en tankekonstruktion. Det som finns är det sammansatta, det mångfacetterade, det svårbestämda – och det förändras oavbrutet.
Katarina Kieri är författare bosatt i Uppsala.