I UNT intervjuades den 19 november domprosten Annica Anderbrant inför kyrkomötet i Uppsala. Hon säger i intervjun att hon aldrig blivit ifrågasatt som präst utan ”alltid blivit litad på”. Själv ifrågasätter jag i alla fall hennes pålitlighet när det gäller läsningen av de motioner som ska behandlas av mötet. Jag blev förskräckt när jag såg hennes uttalande om den motion som handlar om dödshjälp.
Det är alldeles uppenbart att hon inte har satt sig in i motionens innehåll och förslag. I stället målar hon upp en skräckvision av vad de rörelser som arbetar för legalisering av läkarassisterad hjälp avser. Domprosten frågar ”vem som ska bestämma vilka som har ett värdigt liv och vilka liv som kan släckas”, och menar att det skulle vara politikerna som avgör detta.
Det självklara svaret är i stället att det är den enskilda individen som själv ska bestämma. Dödshjälp innebär att ge möjlighet att avsluta livet på ett värdigt sätt för dödssjuka människor som står bortom hopp om bot och lider outhärdligt; människor som på egen begäran ber om sådan hjälp.
I föreningen Rätten till en värdig död anser vi att dödshjälp ska vara en del av den palliativa vården, och först när vårdens resurser är uttömda och bara lidandet finns kvar, ska dödshjälp – frivillig sådan - vara en möjlighet. I Sverige har vi länge hävdat individens autonomi och rätt till självbestämmande i viktiga frågor. Ett exempel är kvinnans rättighet att själv bestämma över sin kropp i abortfrågan. Det är obegripligt att vi inte själva ska få avgöra när vi fått nog av ett meningslöst lidande inför döden.
Vi får i Rätten till en värdig död varje vecka kontakt med desperata människor som ber om hjälp. De vill inte behöva kasta sig framför tåget, från höghuset eller bron, hänga sig, dränka sig, skära upp handlederna, skjuta sig eller ta till andra drastiska dödsmetoder som anhöriga, lokförare, polis och vårdpersonal sedan måste konfronteras med. De vill känna trygghet i att de själva kan besluta när ”enough is enough”. Den enda möjligheten till dödshjälp är att resa till Schweiz, som erbjuder hjälp även till utländska medborgare. Parallellen till ”abortresorna” till Polen innan vi fick en ny svensk abortlag är uppenbar.
Det finns alltså goda skäl till att dödshjälp legaliseras i allt fler länder. Det regelverk som används i dessa stater är resultatet av noggranna överväganden. Alla stater som infört dödshjälp följer också kontinuerligt upp verksamheten. Detta gör att vi kan dra nytta av deras erfarenheter i den utredning som föreslås i den ovanligt intensiva debatt om dödshjälp som det senaste året förts i media.
I Sverige är det inte olagligt att hjälpa någon att ta livet av sig, så kallat assisterat självmord. Men om legitimerad vårdpersonal, som läkare, hjälper till, kan de i dag bli fråntagna sin yrkeslegitimation. Och farmaka, som leder till den smärtfria döden, måste skrivas ut av en läkare. Vi vet inte hur många läkare som ändå – i tysthet – hjälper sina svårt lidande patienter i livets slutskede.
I Frankrike har över 5000 läkare undertecknat ett upprop för assisterat självmord, där de erkänt att de i svåra lägen och på patienternas enträgna böner hjälpt dem på detta sätt. I Rätten till en värdig död anser vi det bättre att dödshjälp sker öppet och i laga ordning så att ett tillförlitligt regelsystem följs. Därför behövs det en utredning som kan föreslå hur sådana regler ska utformas och som sedan riksdagen får besluta om. Det är en sådan utredning som föreslås i motionen till kyrkomötet.
Margareta Sanner
Styrelsemedlem i Rätten till en värdig död
LÄS OCKSÅ: "Har undrat om någon vill oss illa"