Att förstå sin identitet genom tillhörighet till en viss klan har varit vanlig i alla delar av världen. Trohet mot det gemensamma blodet blir i sådana kollektiv ofta ett absolut krav. Den enskilda individen föreställs närmast som en cell i den övergripande organism som klanen utgör.
Dessvärre kommer klaner många gånger i fejd med varandra. De kan bekämpa varandra under generation efter generation. Exempel på detta finner vi också i Europa och i vår svenska äldre historia. Många barn har fötts in i ett släktkrig och från sitt livs första dag varit någons fiende.
Den nationalism som växte fram i Europa under nationalromantiken efter 1815, hade i århundradets slutskede och i början av 1900-talet utvecklats till något som liknar en ny fanatisk religion. Den har inre likheter med klansystemet.
Själva ordet nation har med blodsband att att göra. Det latinska ordet natio betyder börd. Bilden av nationen som just en organism som lever vidare genom seklerna formades av åtskilliga nationalromantiska tänkare. Nationen blev helig. Dess "väsen" måste förbli rent och inte kontamineras av folk av annat "väsen" eller annan "ras".
När storpolitiken började påverkas av dessa starkt laddade ideologiska tankefigurer bidrog de till förutsättningarna för 1900-talets två ohyggliga världskrig, i synnerhet det första,1914-1918, som i sin tur ledde till det andra. Dessa nationalistiska mytologier blev också drivande motiv för de etniska rensningar som enbart i Europa drabbat tiotals miljoner människor.
I dag vinner nynationalismen framgångar i stora delar av Europa, och inte bara här. Man vill slå vakt om sin nationella "kultur", vars existens nu uppfattas som hotad av flyktingströmmarna från krigshärjade länder. Det förblir dock hopplöst svårt att definiera vad – till exempel – "svenskhet" egentligen är.
De talesmän för de nya extremt nationalistiska partierna i Europa ger heller inga tydliga svar på frågan om sin nations särskilda väsen. Däremot avslöjar de en beklämmande historielöshet som leder till att de ideligen hittar på sina egna historier om både det som pågår i nutid och i den tid som varit.
Mot exkluderande identitetstänkande har historien igenom motkrafter framträtt. De utgår från att vi alla primärt är människor. Alla andra identiteter är sekundära eller tillfälliga, även om de naturligtvis ofta är både respektabla och intressanta. Detta är uttryck för humanismen. Den förenar sig med respekt för människan som enskild och ansvarig person.
I den europeiska idéhistorien framställdes den tidigt av den lärde franciskanen William av Ockham (1265-1349) Han menar att allt som existerar gör det individuellt. "Mänskligheten" är inte ett överindividuellt väsen utan summationen av alla individer av vårt släkte. Våra allmänbegrepp refererar inte till några självständiga icke-materiella "väsen" eller "substanser". De är tankeprodukter som vi sätter namn på.
Han använde sin berömda "rakkniv" för att avlägsna alla onödiga överindividuella väsen som antas ha en objektiv existens. Det finns därmed ingen "svenskhet": Däremot finns inemot tio miljoner personer som bor i samma land, talar någon variant av det svenska språket, har präglats av olika traditioner och miljöer i samma land, och i likhet med alla biologiska varelser ofta försöker imitera varandra.
Ingen är helt lik någon annan människa som finns eller har funnits. Vi finns på samma jord och måste vara olika tillsammans. Ockham hävdar att vi har en viss fri vilja och ett förnuft som gör att vi kan välja att göra gott mot medmänniskor och avstå från att göra andra illa.
Tro och vetande skall inte sammanblandas. De är olika områden, vart och ett i sin egen rätt. (Det inbegriper vetenskapens frihet.) Påven står inte högre än kejsaren. Men kyrkan skall vara fri från världsliga makters intrång. Eftersom Martin Luther var starkt influerad av Ockham kom dennes tänkande att i vissa delar förenas med reformationen i länderna norr om Alperna. Dock var Luthers människosyn mörkare än mäster Williams såtillvida att Luther förnekade viljans frihet.
Det 30-åriga kriget, 1618-1648, hade gett impulser till en begynnande sekularisering i Europa. I detta långvariga och förödande krig hade alla deltagare hävdat att de försvarade den enda rätta kristna läran i sin propaganda. Det kunde inte undgå att försvaga kyrkan både i det katolska och det protestantiska Europa.
Nu började en intellektuell process bland filosofer och teologer. Man sökte ett nytt fundament för etiken. Den kan i flera fall beskrivas som ett försök att sekularisera själva kristendomen. Man tänkte sig att det kristna evangeliets etik, sådan den framstår i Bergspredikan och i Jesu liknelser, bör kunna översättas till ett språk som kan förstås och bejakas av förnuftiga människor över alla konfessionella gränser.
Det ledde till att man så småningom började tala om mänskliga fri-och rättigheter som alla och envar äger just i sin egenskap av människor. Efter 1900-talets två världskrig kom till sist FN:s deklaration om de oförytterliga mänskliga rättigheterna 1948.
I förarbetet till detta dokument hade filosofer och rättslärda från olika kulturkretsar och religioner tagit del. Man lyckades finna ett gemensamt språk. Ingen ringa prestation av dem som var så olika.
Dokumentet, tillsammans med de konventioner som närmare förklarar dess artiklar, uppfattas i dag allmänt som en kanon för en mänsklig civilisation värd namnet. Såsom sådan är den oersättlig. Däremot är efterlevnaden långtifrån idealisk. Den ignoreras många gånger när politiska egenintressen lägger hinder i vägen.
Det sätt att tänka som är samlat i de växande nynationalistiska partierna är heller inte kompatibelt med FN-deklarationen. Härtill kommer faran från de icke-officiella väpnade grupper, som är aktörer i vår tids terroristiska krig. För dem har dokumentet från 1948 ingen som helst relevans.
Det humanistiska arvet står i dag på spel i Europa. Om detta må vi tala och rådgöra med varandra – alla vi olika på denna ort.
Bo Nylund
Före detta lektor i teologi