Det finns i dag problem som inte kan lösas av ett enskilt land. Dit hör, som ofta framhålls, klimatfrågan. Problem som överskrider alla statsgränser måste också hanteras över alla gränser. De effektiva redskapen för att agera på denna högre nivå tror vi enskilda medborgare oss sakna. Vi blir handlingsförlamade.
Nu sitter tiggare runt om på gator och torg och vid butikernas entréer. En fattigdom som också är ett globalt problem landar mitt i vår stad. Vi blir tafatta. Vi ser ingen lösning på problemet.
”Det är i grund och botten Rumänien som har ansvaret”, säger vi med rätta. ”Skicka notan dit!” På kort sikt har vår kommun ansvaret att lindra dessa människors akuta nöd. Vi vet att den bara kan ge hjälp ad hoc. Större aktörer måste träda fram menar vi och har naturligtvis rätt i det. Men om även dessa större aktörer är handlingsförlamade, vad återstår sedan?
På flera håll i Europa har tiggeriet kriminaliserats. Frankrike har deporterat hela läger av utsatta romer tillbaka till det fattiga Balkan. Skall också vi utesluta de fattigaste från den fria rörlighet inom unionen som Sverige förbundit sig till?
Sverige har ett rikt utvecklat civilsamhälle. Det finns frivilligorganisationer i mängd, i Uppsala ovanligt många. Bättre än att gå omkring med dåligt samvete och känsla av otillräcklighet vore om sådana grupper mobiliserade sina krafter att göra något konstruktivt.
Lötenkyrkan i Uppsala (Gamla Uppsala församling) skickade en liten ”fact finding mission” till Rumänien för att lära känna de två byar varifrån tiggarna i Uppsala kommer. Sådana initiativ ger värdefull kunskap och öppnar för möjligheten att härifrån medverka till strukturella förbättringar på dessa platser genom samarbetspartners i romernas lokalsamhällen. Vårt eget uppsaliensiska civilsamhälle, inklusive företag i Uppsala, skulle kunna göra ganska mycket för romerna, både här och i Rumänien, och vidga kunskapshorisonten för oss alla. I väntan på de stora aktörerna måste vi handla själva.
Det som skulle kunna göras är oerhört viktigt ur två perspektiv: 1. Vi övervinner känslan av hopplöshet hos så många människor av god vilja. 2. Vi skapar synliga alternativ till det hat, den rasism och de exkluderande budskap som sprids av de mörka krafterna i vårt samhälle.
Det finns goda erfarenheter av att måttliga investeringar i skolutbildning kan ge nytt liv även i de fattigaste miljöer. Barn behöver utbildning utöver den rudimentära som byskolan i bästa fall kan ge dem. Fattigdom är inte bara avsaknaden av pengar. Den handlar också om okunnighet. Det mentala rummet kan förbli alltför trångt och bindande. Vi har sett hur inte minst flickor kan förbättra sina livschanser och sin mänskliga frigörelse i synnerligen fattiga byar genom några års utbildning på en nivå närmast motsvarande vårt högstadium i grundskolan. Stipendier motsvarande ett par hundra kronor i månaden per barn har visat sig vara en mycket effektiv insats. Flickornas benägenhet att bli mödrar i tonåren minskar. De kan välja ett annat livsprojekt än det som blev deras mödrars tunga öde. Exemplen är visserligen inte hämtade från Rumänien eller Balkan, men fattigdomens grundstrukturer liknar varandra i hela världen.
I dag tigger föräldrar på Uppsalas gator för att skicka hem pengar för sina barns överlevnad. Inte sällan finns något av barnen också här för att utbilda sig till tiggare i ett rikt land – i stället för att gå i skola.
Ett stipendiatsystem förutsätter en lokal samarbetsorganisation, en stipendiatkommitté. Ett biståndsprojekt brukar stabiliseras genom att barnens föräldrar via en sådan kommitté bidrar med någon än aldrig så liten egeninsats. Självaktningen är en viktig sak för alla som kommer i åtnjutande av bistånd.
Ett samarbete mellan två byar i Rumänien och civilsamhället i Uppsala skulle kunna engagera ideella föreningar och skolor i Uppsala och stödjas av ett och annat företag. Det kan leda till besök i Rumänien och nya insikter. Vi har presenterat ett tänkbart exempel. Andra modeller kan säkert uppfinnas av människor med social fantasi och god vilja. Det finns många sådana. Därför finns alltid möjligheten att hitta på något nytt i stället för att vrida sina händer i vanmakt.
Azril Bacal , sociolog och poet
Bo Nylund, Kristen Humanism, Uppland