Politiken på integrationsområdet är en spännande utmaning med utrymme för stora förbättringar. Sverige behöver rusta för ett flyktingmottagande med ökad samordning och större effektivitet för att kunna fortsätta vara ett öppet och humanitärt land.
En effektiv integrationspolitik skulle kunna innebära insatser redan under asylutredningen.
Enligt Migrationsverket ligger den genomsnittliga handläggningstiden för ett normalärende i dag på över sju månader. Det är en fördubbling jämfört med hur det såg ut för tre år sedan.
Prognosen visar att väntetiden för den som söker asyl kommer fortsätta att öka och stiga till upp emot tio månader.
I dagsläget påbörjas inte insatser som syftar till etablering i det svenska samhället förrän den asylsökande fått uppehållstillstånd. Under asyltiden har den nyanlända inte någon rätt till stöd för att kunna lära sig svenska.
Det är även viktigt att den nyanlända ges förutsättningar att skaffa sig kunskaper om rättigheter, skyldigheter och möjligheter i Sverige; den samhällsorienterade biten kommer alltför sent i etableringsprocessen.
Denna långsamma process gör att det tar alldeles för lång tid för en nyanländ person att etablera sig i Sverige. Att gå i ett passivt vänteläge är negativt för den enskildes framtida etablering, men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Inaktivitet bidrar till minskad motivation och drivkraft.
Därmed påverkas förmågan att ta till sig insatser negativt ju längre tid som går innan etableringen är i gång.
Om man i stället skulle ta fram ett systematiskt upplägg där en nyanländ person redan några veckor in i asylprocessen erbjöds stöd till en daglig struktur med inriktning på hälsa, språk, samhällsinformation och någon form av sysselsättning, så kan man förmoda att hälsan påverkas positivt.
Motståndare till detta förslag kanske hävdar att man då satsar resurser i onödan, eftersom långt ifrån alla asylsökande får uppehållstillstånd. Men för den som får stanna underlättas processen att på ett mer smidigt och sammanhängande sätt etableras i Sverige.
Framför allt är det nödvändigt att prova ett alternativt etableringssätt. Att satsa på tidiga, förebyggande insatser redan vid anländandet till Sverige skulle kunna vara ett sådant sätt.
Viktigt att komma ihåg är att olika individer har olika behov, och man behöver därför anpassa etableringsåtgärderna. Motivation, utbildningsnivå och hälsa, både fysisk och psykisk, är exempel på faktorer som spelar in vid förmågan att ta till sig olika insatser och som man bör ta hänsyn till.
Syftet med denna metod skulle vara att undersöka effekten av systematiskt tidiga insatser under asyltiden vad gäller språk, hälsa, sysselsättning för snabbare etablering av nyanlända personer samt att beräkna samhällsekonomiska kostnader och vinster för detta.
Föreningslivet är en viktig aktör på integrationsområdet genom att det bidrar med sådant som svenskundervisning, samhällsinformation och sociala aktiviteter.
För att det ska kunna stå för kompletterande insatser i förhållande till kommuners och myndigheters arbete med integration och etablering, ska föreningslivet stödjas, uppmuntras och deras arbete i processen underlättas. Föreningslivet har unika möjligheter till kontakter och arbeten som myndighets-Sverige saknar.
Genom att bjuda in föreningslivet som en likvärdig part till kommuner och landsting kan individerna redan i asylfasen ges stora möjligheter till aktiviteter som snabbar på integrationen.
För min del tog det cirka två år att få besked om att jag skulle få stanna i Sverige. En lång process med flera avvisningsbeslut.
Mitt inträde i samhället och den snabba integrationen förenklades av två saker: svenskundervisning under asyltiden och att jag togs emot som fotbollsspelare i Lövstabruk IF, där jag blev en del av laget.
Genom fotbollen och föreningslivet kom jag i kontakt med det svenska samhället och förstod vilka värderingar och koder som finns för att klara en bra integration och äga nycklarna till det svenska samhället.
Mohamad Hassan, kommunalråd (FP)