Att något så viktigt och självklart kan bli så eftersatt. Redan i 2 500 år gamla skrifter beskrivs vikten av rehabilitering. Sveriges första bidrag gavs när fysiologen Per Henrik Ling i början av 1800-talet visade hälsoeffekter av träning och klassisk massage. Då, i dag och i morgon avgörs många människors framtid av god habilitering eller rehabilitering, men vi har mycket kvar att göra.
Den fysiska rehabiliteringen behöver stärkas. Sjukvårdspersonal behöver också få tid att ge krisstöd, och att göra anhöriga barn och vuxna delaktiga. Liberalerna vill också skapa ett ledande centrum för rehabilitering och habilitering i Uppsala. Vi tror att det skulle göra det lättare för verksamheter att lära av varandra.
Vi är stolta över att vi i opposition drev igenom beslutet att ”habiliteringens specialiserade husläkarmottagning bör utvecklas för att möjliggöra fler besök”, men lika ledsna över att beslutet inte fick tillräcklig effekt.
Nu är det en ny mandatperiod och vi fortsätter att aktivt driva rehabiliteringsfrågorna. Vi vill införa vårdval i habilitering och specialistrehabilitering för att ge människor större inflytande över sin vardag. Vi tror att var och en bäst känner sina egna behov och att familjer vet var deras barn bör få sin träning och övriga habilitering. Vi är övertygade om att detta även gäller specialiserad rehabilitering, lymfterapi, sexologi och samtalsstöd. Det förutsätter en majoritet i regionen som ser fördelar med att olika vårdgivare kan utföra vård.
På andra områden går det bättre. Efter en motion från Liberalerna lovade kollektivtrafiknämnden att försöka ge människor mer makt över sin vardag. Människor som betalar för resor till Daglig verksamhet eller färdtjänst borde slippa betala för de sträckor de kan resa med ”vanlig” kollektivtrafik. En enig kollektivtrafiknämnd lovade se över om detta är möjligt. Tiden går, men vi hoppas fortfarande att människors liv ska bli enklare, friare och mer jämlikt. Och vi kommer att följa upp att nya kollektivtrafiknämnden håller vad de lovat.
Patienterna har allt att vinna på kunskap och nya rehabiliteringsmetoder.
Vi föreslog en professur i rehabiliteringsmedicin. ”Det är i dagsläget inte aktuellt” blev det politiska svaret, men på Akademiska sjukhuset var man positiv. ”Inom den samlade rehabiliteringen planeras ... en professur inom området rehabiliteringsmedicin” konstaterade sjukhuset, och därmed blev vårt förslag verklighet.
Staten har en stor läxa att göra. Försäkringskassan ska vara ett stöd för patienter och sjukvård, inte ett hinder. Vi vill ge alla myndigheter i uppdrag att stötta, och vi kräver att Försäkringskassan aktivt ska medfinansiera behandling och rehabiliteringsinsatser. Finsam-modellen, finansiell samordning inom vården, måste stärkas ordentligt. Det måste helt enkelt bli ett slut på de vattentäta skotten mellan sjukvård och försäkringskassa – de två facken i samma plånbok.
Runt patienten finns anhöriga barn och vuxna. De måste bli självklart delaktiga i patientens vård, men i dag tvingas många i stället bli professionella samordnare. I en motion föreslog vi därför att kunskapsutbytet underlättas mellan sjukvården och föräldrar till sjuka barn, att tydliga rutiner ska fånga upp stressrelaterad ohälsa hos anhöriga och att var och en som behöver det ska få en vårdsamordnare. Vi vill också öka samarbetet med elevhälsa, förskola och skola för att ge kunskap och förenkla vardagen för familjer med kroniskt sjuka barn.
Vi ger oss inte, vare sig i majoritet eller opposition. En strävan för människors framtid som pågått i 2 500 år ska inte ges upp nu. ”I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande” står det i den Hippokratiska eden. Det gäller oss förtroendevalda likväl som de läkare den skrevs för. Rehabilitering och habilitering är investeringar i människor – helt grundläggande för att var och en ska kunna leva ett bra liv. Det är vår skyldighet att värna den möjligheten.
Lina Nordquist
Riksdagsledamot (L)
Malin Sjöberg Högrell
Regionråd (L)