För 20 år sedan var det många som trodde att så kallad ekologisk odling skulle vara den rätta vägen att skapa ett uthålligt jordbruk, och då främst genom att man utesluter mineralgödsel, som ansågs tära på ändliga resurser, och syntetiska bekämpningsmedel, som innebar risker för att gifter sprids i miljön. Ekorörelsen växte sig snabbt stark och fick många anhängare bland konsumenter, i miljöorganisationer och hos politiker. Särskilda miljöstöd inrättades för att ge fart åt omställningen från konventionell till ekologisk produktion och tidsatta kvantitativa mål formulerades för offentlig upphandling av ekologisk mat i kommuner och landsting.
Detta skedde utan vetenskapligt belagda resultat som pekade på att ekoproduktionen verkligen skulle kunna minska eutrofieringen av hav och inlandsvatten, att klimatbelastningen skulle minska, att biologisk mångfald skulle främjas och maten skulle bli bättre.
Under mitten av 90-talet kom dock de första vetenskapliga resultaten som indikerade att näringsläckage från organiska gödselmedel, som är huvudkällan för växtnäringsförsörjningen i ekologiska system, var större än från mineralgödselmedel. Växtnäringsbalanser och utlakning i sexåriga ekologiska och konventionella försök visade att förlusterna var högre vid ekoodling och att jorden långsamt utarmades. De empiriska resultaten från fältstudierna stöds också av de teorier som finns inom ämnet, vilka visar att växtnäring som frigörs vid nedbrytning av organiskt material i marken inte sker i takt med växternas näringsbehov.
Skördarna i fältförsöken visade sig också vara betydligt lägre vid ekodling.
Från och med år 2003 finns officiell svensk statistisk om skördenivåer för ekologiskt odlade grödor. Dessa visar att resultaten från fältförsöken, en skördesänkning på mellan 20 och 50 procent, var representativa. Dessutom blev det allt lättare att känna igen ekologiskt odlade fält i odlingslandskapet – svaga grödor och riklig förekomst av ogräs. Ett 18-årigt ekologiskt växtodlingsförsök på mark som tidigare inte har gödslats med mineralgödsel, och där inga bekämpningsmedel använts, var ytterligare en bekräftelse på de ekologiska systemens problem. Ogräsförekomsten i konkurrenssvaga grödor blev nämligen så stor att man vissa år fick mer ogräs än skörd.
En bit in på 2000-talet kom de första indikationerna på att ekoodlingen inte heller var mer klimatsmart än konventionell odling, vilket hävdats under flera år.
Förklaringen är att lägre skördar i ekoodlingen binder avsevärt mindre koldioxid och att det behövs betydligt mer odlingsmark för att få samma avkastning vid ekoodling, vilket sammantaget leder till högre utsläpp av växthusgaser per producerad enhet. Ekoföreträdarna har också genom åren återkommande hävdat att ekoodlingen är klimatsmart också av skälet att ingen fossilenergikrävande handelsgödsel används. Detta trots att lantbruksforskningen redan på 80-talet visade att den koldioxidmängd som binds i den merskörd, som inte minst kvävegödslingen ger, är mångfaldigt större än de emissioner av växthusgaser som gödselmedelsframställningen åstadkommer.
I stället för att fortlöpande ta till sig nya forskningsresultat allteftersom de redovisats och inse ekoodlingens brister, har man hävdat att det bara rört sig om resultat från enstaka studier som inte kan anses representera verklig ekoodling. Kritik som framförts är att helheten har förbisetts, försöksytorna har varit för små och inte representativa, och i stället har man hänvisat till studier gjorda under helt andra förhållanden vad gäller klimat, jordtyp och gröda, samt i många fall med stor tillförsel av organiska gödselmedel från konventionell odling (se till exempel debattinlägg från Jan Bengtsson, UNT 10/3).
Den ekologiska rörelsen har ihärdigt valt att framhålla ekoodlingen som lösningen men att det krävs tid för att nå målen. I själva verket talar allt emot detta – jordarna utarmas, ogräs uppförökas och skördarna avtar ännu mer på sikt.
Kanske är det just insikten om att världen (enligt FAO och Världsbanken) behöver öka matproduktionen med ca 70 procent inom ett halvt sekel, som ekoföreträdare under senare tid nu börjat diskutera en ”nygammal” form av odling – så kallad agroekologisk odling där mineralgödsel och syntetiska bekämpningsmedel får användas vid behov och med försiktighet (se till exempel Svenska Naturskyddsföreningens ordförandes, Johanna Sandahl, debattinlägg i UNT, 12/3). Därmed närmar man sig den konventionella lantbruksforskningens målsättning att med stöd av obunden och problemorienterad forskning ge lantbruket vetenskapligt underbyggda åtgärdsunderlag för att långsiktigt kunna producera tillräckligt med hälsosamma livsmedel med så liten miljöpåverkan som möjligt.
Det är vår övertygelse att ekoföreträdarnas konsekventa förnekelse av ekoodlingens tillkortakommanden påtagligt fördröjt utvecklingen av en mer uthållig svensk livsmedelsproduktion då bland annat forskningsresurser och miljöstöd använts inoptimalt.
När förhoppningsvis vetenskapliga resultat åter vinner över tro och propaganda, kommer ett ännu bättre och uthålligare jordbruk att växa fram.
Lars Bergström, professor i vattenvårdslära vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Holger Kirchmann, professor i växtnäringslära och markvård vid SLU
Thomas Kätterer, professor i systemekologi vid SLU
Rune Andersson, före detta programchef vid SLU
Fotnot: Debatten ”Eko – ok?”, anordnad av Åsikt Uppsala (UNT och Uppsala universitet) går att se i efterhand på unt.se