Enligt en nyligen genomförd undersökning av SVT har Moderaterna störst förtroende när det gäller ansvaret för Sveriges ekonomi. Men för en verkligt hållbar ekonomi med ”ordning och reda” måste det också finnas någorlunda gemensamma värderingar för fred, jämlikhet och rättvisa, som helst alla partier ska kunna identifiera sig med. Den globala ekonomiska utvecklingen som vi har bevittnat under de senaste decennierna visar emellertid på en enorm ökning av klyftorna mellan rika och fattiga. Det visade också den franske ekonomen Thomas Piketty, vars forskning har fått stor internationell uppmärksamhet, och som presenterades vid ett seminarium under politikerveckan i Almedalen.
Den ekonomiska globaliseringens marknadstänkande som numera styr snart sagt all världens politik utgör, som jag ser det, ett allt större hot mot fred, jämlikhet och rättvisa.
Marknaden sägs kräva ”ständig ekonomisk tillväxt” som skall uppnås genom ökad konkurrens mellan olika egenintressen. Men den största svagheten är att BNP:s kvantitativa tillväxt inte tar någon större hänsyn till hur tillväxten fördelas eller om den är socialt och ekologiskt hållbar. Den beaktar heller inte om tillväxten finansierats genom skuldökningar eller om tidigare tillväxt och resurser förstörts genom krig eller annan miljöskadlig verksamhet. Allt som kan mätas ”krona för krona” anses som tillväxt.
Det ekonomiska system vi nu har i form av banker, penningpolitik, löne- och skattesystem, progressiv kapitalavkastning, vinstbonusar, bolagsregler, lånevillkor, med mera, leder tyvärr till ständigt ökande inkomstklyftor. Det är mycket troligt att de växande orättvisorna också har lett till ökad främlingsfientlighet, men svenska myndigheter tycks inte riktigt fatta att yttrandefrihet inte innebär en villkorslös yttranderättighet. Nu har också FN-förbundet varnat Sverige för att inte ta dessa rasistiska hot på tillräckligt stort allvar.
Till och med Världsbankens ekonomer har börjat tala om behovet av ökad jämlikhet, i kontrast till de krav på avreglering – som denna krävde i många fattiga länder under 1980 talet och framöver (Structural Adjustment Programmes).
Jakten på ständig ekonomisk tillväxt, och som sker främst i storstadsområden, har också gjort att konflikterna mellan stad och landsbygd, mellan moderna och traditionella kulturer ökat i hela världen.
Globaliseringen av ekonomismens tidsanda sedan 1980-talet har visserligen ökat lönerna för de mest efterfrågade jobben i städerna, men landsbygdens fattiga och arbetslösa har oftast fått det sämre. Politiker och nationalekonomer tycks bara studera nationell tillväxtstatistik och bryr sig alltför lite om den främlingsfientlighet, sociala oro, rasism och de krig som uppstår i spåren av de ekonomiska och ekologiska orättvisorna. Efter mycket omfattande rationaliseringar – som har skett i de flesta företag för att öka avkastningen på eget kapital – har kraven på arbetstidsförkortning avvisats som vänsterextremism. Utflyttningen av industrijobben till låglöneländer har förstås också lett till ökade koldioxidutsläpp i dessa länder, och hotar nu även klimatet. Klimathotet drabbar särskilt den fattiga befolkningen i varmare länder genom översvämningar, torka och resurskonflikter. När dessa människor tvingas på flykt blir de utestängda från den ”inre marknad” som EU utgör.
Under de senaste åtta åren har alliansregeringen tänkt sig att sänkta skatter (i realiteten mest för dem som redan har jobb och höga löner) är det som ska få fler att jobba och lämna ”utanförskapet”. Men om man velat minska arbetslösheten, varför inte i stället begränsa förmånerna till just långtidsarbetslösa som återgår i arbete? Det är ju där som marginalnyttan enligt nationalekonomisk teori borde vara som störst. De som lyckats behålla sina jobb måste ju i stället jobba övertid vilket sedan ofta leder till mer stress, sjukfrånvaro och högre sociala kostnader. Vad har vi vunnit?
Oppositionen mot allt detta, tillsammans med ökad ekologisk och humanistisk medvetenhet, har ökat särskilt bland ungdomar och kvinnor – inte minst i Sverige. Partier som talar om jämlikhet, antirasism och rättvisa vinner mark. Protesterna bland arbetslösa män har också inneburit ökad främlingsfientlighet, rasism, kvinnohat, med mera, vilket påminner oss om 1930-talet.
Samtidigt med globaliseringen har ekonomismens kultur kunnat utvecklas i tron att det är ständigt mer av samma vara som behövs – ökad privatisering, avreglering, konkurrenskraft, med mera – för att ha något att fördela. Men maktstrukturerna och de ekonomiska systemen har ju redan omfördelat det mesta till dem som redan har.
Man borde rimligen förstå att jämlikhet, social, ekonomisk och ekologisk rättvisa borde utgöra en förutsättning för välfärd och utveckling snarare än att tro att den nationella och globala ekonomiska tillväxten skulle sippra ned till de fattiga.
Det är inte statskapitalism, planekonomi eller konkurrensekonomi som behövs, utan en insikt om ökad jämlikhet med social, ekonomisk och ekologisk rättvisa.
Om det ekonomiska systemet hade varit rättvist, eller åtminstone bidragit till utjämning, skulle det förstås vara en helt annan sak. Det är också det här som feministisk och grön ekonomi handlar om. Därför är det inte bara en fråga om att höja förmögenhetsskatter, som Piketty föreslår, eller bankskatter, som S och SD har föreslagit. Det handlar snarare om en djupare ekonomisk och ekologisk filosofi (ekosofi) där vi förmår inse vårt ömsesidiga beroende. Det är alltså i grunden bara fred, jämlikhet och rättvisa som kan skapa ”ordning och reda” i det globala hushållet.
Eskil Jonsson (MP), Ekon Dr, Uppsala