Den pågående debatten i UNT om den ekologiska odlingens för- och nackdelar riskerar som vanligt att leda till polarisering där motstående grupper håller fast vid sina ståndpunkter och allmänheten inte ges någon riktig vägledning (Kirchmann med flera, Christersson, Bengtsson).
Ekoodlarnas talesmän vill inte gärna medge att även ekoodlingen ger miljöproblem med utlakning, växthusgaser och förlust av biologisk mångfald.
Den konventionella odlingens försvarare förmår inte på ett övertygande sätt visa att man med modern kunskap kan utforma odlingssystem som både ger ökad produktion och minskad miljöbelastning. I ekoodlingen är konstgödsel (lättlösliga oorganiska gödselmedel, främst innehållande kväve och fosfor) och kemiska bekämpningsmedel bannlysta, vilket inskränker jordbruksdriften väsentligt och ger lägre skördar. Dessutom är genmodifiering av grödor och andra organismer inte tillåten.
Jordbruk ger alltid stora miljöeffekter, den allra största åstadkoms redan när man plöjer upp marken och ersätter den naturliga vegetationen med odlade grödor.
Hur stora miljöeffekterna blir beror på jordbrukets storskalighet och intensitet – faktorer som inte direkt sammanhänger med så kallade ekologiska eller konventionella brukningsformer.
Vad gäller växtnäring, skördenivåer och utlakning är Kirchmanns med flera och Christerssons argumentering mycket övertygande och väl underbyggd med vetenskapliga undersökningar.
Ur energi- och klimatsynpunkt är det befängt att avstå från konstgödsel om varje insatt energienhet vid dess framställning ger flerfalt tillbaka i ökad växtproduktion, det vill säga bioenergi.
Ökad produktion per areaenhet tack vare gödsling med konstgödsel som komplement till organiska gödselmedel minskar behovet att ta ännu mera mark i anspråk för att försörja jordens växande befolkning. Främst i tropikerna och i fattiga länder överförs enorma skogsarealer och andra artrika marker till jordbruksmark, och detta är det främsta hotet mot den biologiska mångfalden. De nyvunna odlingsmarkerna förlorar efter några säsonger sin produktionsförmåga då växtnäringen förbrukats.
Men bördigheten kan bevaras med hjälp av konstgödsel och därmed minskas trycket på naturmarkerna. Ur klimat- och växtnäringssynpunkt ger val av ekologiska livsmedel alltså inte några fördelar för miljön.
Användning av kemiska bekämpningsmedel är ett mer komplext problemområde som varken Kirchmann med flera eller Christersson har lika bra koll på som på växtnäringen. I svenskt jordbruk har vi i stort sett uteslutit alla svårnedbrytbara bekämpningsmedel som anrikas i näringskedjorna och dödar toppkonsumenter såsom havsörnar. Livsmedelskontrollen säkerställer att resterna av bekämpningsmedel i våra livsmedel inte överstiger tillåtna gränsvärden, så bekämpningsmedel är därför inte ett folkhälsoproblem.
Men allt är inte frid och fröjd. Hantering av kemikalierna i koncentrerad form kan ge hälsorisker och när medlen används i odlingen kan även andra organismer än skadegörare och växtsjukdomar decimeras, exempelvis missgynnas bin och andra pollinerare av insektsmedel.
Internationellt är kemiska bekämpningsmedel ett större problem då stora mängder används, inklusive svårnedbrytbara substanser som är förbjudna i EU. Spridning av bekämpningsmedel förgiftar lantbrukare och effekterna på den biologiska mångfalden sträcker sig långt utanför jordbruksmarken. De kan avläsas som miljögifter i sälarna i Arktis och i minskande populationer av flyttfåglar.
Att spruta bort ogräs från åkrarna missgynnar naturligtvis de insekter som lever av ogräsen inklusive nyttoinsekter som är naturliga fiender till skadeinsekter. Men även ekologiska jordbruk vill få bort ogräs, och därför måste man i stället för kemisk bekämpning tillämpa mekanisk bekämpning som innebär mer körning med traktor och ogräsharvar. Detta ger ökad dieselförbrukning och risk för jordpackning, det vill säga man ökar miljöpåverkan på andra sätt och ställer kanske till mer skada än vad moderna ogräsmedel ger.
Jordbruksekologisk forskning utarbetar metoder för biologisk bekämpning och nyttjande av naturliga fiender. Metoderna innefattar åtgärder på åkern med varierade växtföljder, resistenta sorter, tillförsel av organiskt material och justering av jordens kemi. Tillförsel av biokontrollorganismer, det vill säga mikroorganismer och smådjur, som kontrollerar sjukdomar och skadegörare kan ge stora förbättringar.
Hela jordbrukslandskapets utformning är också viktig. Obrukade åkerkanter och andra småmiljöer ger plats för naturliga fienders övervintring och spridning till åkern där de kan ge sig på skadegörarna.
Kemiska bekämpningsmedel kan användas i nödfall (integrerad bekämpning). Även GMO-grödor och genförändrade mikroorganismer kan ha en plats i sådana här förbättrade system.
Det är förståeligt att konsumenterna vill ha klara riktlinjer, och köp av ekologiska varor är ett enkelt sätt att göra vad man tror är bästa miljöval. För tropiska frukter och kaffe är det säkert så.
För svenskproducerade livsmedel gör man den största nyttan för den biologiska mångfalden genom att köpa kött från djur som gått ute på naturbetesmarker, vilket inte är krav i ekoodlingen.
Det finns andra certifieringssystem som inte kräver totalförbud för konstgödsel och kemisk bekämpning utan restriktiv användning i kombination med gynnande av den biologiska mångfalden genom landskapsskötsel. Det finns också särskild märkning för naturbeteskött. För lantbruket som helhet, i Sverige och internationellt, är det inte något alternativ att inordna sig i ekoodlingens tvångströja.
Utveckling av odlingssystem med bästa möjliga teknik byggd på vetenskapliga undersökningar bör i stället vara ledstjärna när man ska utveckla jordbrukets mot miljövänlighet och hållbarhet.
Jan Lagerlöf, professor i ekologi med inriktning mot jordbruksekologi. Tidigare SLU, numera konsult i natur- och miljöfrågor