Vi kan i dag knappast föreställa oss den totala förstörelsen i Tyskland och andra europeiska länder efter andra världskrigets slut. Ännu två år efter krigsslutet var läget närmast förtvivlat.
I Sverige fick Stig Dagermans bok ”Tysk Höst” kraftfullt genomslag, och våren 1947 kom Federico Fellinis film ”Tyskland år noll”, som präglades av total hopplöshet om framtiden. Samtidigt skärptes spänningen mellan öst och väst.Allt detta oroade den amerikanska administrationen med president Harry Truman i spetsen. Man insåg att den europeiska produktionskapaciteten måste få möjlighet att återhämta sig om världsekonomin åter skulle börja fungera. Därför lanserades Marshallplanen, som fick sitt namn av USA:s utrikesminister George Marshall.
Snart kan världen celebrera 70-årsminnet av Marshalls berömda tal vid Harvard University den 5 juni 1947.
Planen innebar överföringar på 12 miljarder dollar – cirka 120 miljarder dollar i dag – det mesta i form av gåvobistånd för inköp i USA. Storbritannien, Frankrike och Västtyskland var de länder som fick mest av Marshallhjälpen, men även Sverige fick lån på nära 350 miljoner dollar i dagens penningvärde.
Även Sovjetunionen och Östländerna var inkluderade, men Stalin avvisade medverkan. Planen genomfördes under perioden 1948–1952.
Planen räddade med all sannolikhet det krigshärjade Europa från kaos, och blev signalen till den utveckling av det internationella ekonomiska samarbetet som skapade den globalisering och det välstånd, som nu trots allt präglar stora delar av världen.
Det finns idag anledning citera några av Marshalls formuleringar:
”Det moderna ekonomiska systemet som är baserat på handel med varor riskerar att bryta samman. Sanningen är att Europas behov av livsmedel och andra produkter utifrån – särskilt från Amerika – är så mycket större än dess betalningsförmåga och att det därför måste få hjälp för att undvika mycket allvarliga ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser. Vi måste bryta den onda cirkeln och återskapa människors förtroende för den ekonomiska framtiden i sina egna länder och Europa som helhet.”
”Vår politik är inte riktad mot något land eller någon doktrin utan mot hunger, fattigdom och kaos. Dess syfte är att återskapa en fungerande världsekonomi som tillåter politiska och sociala förhållanden där fria institutioner kan existera.”
Marshall underströk också att USA inte skulle utarbeta programmet: ”Det är européernas uppgift”. Och programmet skulle utvecklas gemensamt av de europeiska länderna. USA var formellt inte medlem i Organisationen för Europeiskt Ekonomiskt Samarbete (OEEC) som etablerades våren 1948.
Därmed blev Marshallplanen också en start för den europeiska integrationen: Kol- och Stålunionen 1952 och Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) 1957.
Och den grundläggande filosofin bakom allt detta var ”aldrig mera trettiotalet i Europa; aldrig mera politisk och ekonomisk nationalism, aldrig mera rasism, aldrig mera protektionism”.
I den här situationen har Sverige och Norden ett särskilt ansvar som stabila demokratier, och vi har anledning att följa utvecklingen i Frankrike särskilt noga. Macrons valseger har skapat optimism i Europasamarbetet. Man känner att det finns nya möjligheter – det är också slående att det är ungdomen som har givit stöd åt ”La République en Marche”.
Macrons första dagar som president har också präglats av en tydlig strävan att bygga nya strukturer för fransk politik. För oss som tillhör den äldre generationen ger detta en tankeställare: det är ungdomarnas framtid som formas nu – många av oss äldre kommer att vara borta inom 10-20 år, medan 2030 är den närmaste hållpunkten för FN:s hållbarhetsmål och Parisavtalet om klimatet.
EU kan få ny energi genom Macrons seger, och nya franska initiativ inom Unionen skapar nya förutsättningar för integrationen.
Jag vill särskilt peka på tre viktiga områden, som Sverige har anledning att uppmärksamma:
• Globaliseringens och digitaliseringens sociala konsekvenser. Vi vet att strukturförändringar är smärtsamma, och skapar spänningar i samhället. EU måste än tydligare visa sin kapacitet att utnyttja samarbetet för att skapa goda sociala förutsättningar att möta dessa problem i en snabbt föränderlig värld. De nordiska länderna borde ha goda förutsättningar att bidra till den utvecklingen.
• EU har länge varit ledande i förhandlingarna om klimat och hållbar utveckling. Med Donald Trumps politik ställer sig USA vid sidan om processen, vilket gör EU till en alltmer betydelsefull aktör. Genom Parisavtalet har Frankrike tagit på sig ett särskilt ansvar. Klimatet är i högsta grad en ödesfråga för framtiden.
• Ett åldrande Europa behöver immigranter.
Samtidigt har politiska och ekonomiska förhållanden i Afrika drivit allt flera människor på flykt: militära konflikter, naturkatastrofer, IS, Boko Haram – allt detta utgör hot av liknande slag som Marshallplanen tacklade för 70 år sedan.
Europa har inte kunnat samla sig till en gemensam politik för flyktingmottagningen under senare år, som Margareta Zetterström påpekade i en kraftfull debattartikel i UNT 14 maj, där hon frågade sig om vi inga lärdomar drar av historien. Flyktingarna kommer i dag i allt större utsträckning från Afrika. Klimatförändringar, fattigdom, grymma diktaturer och krig är drivande krafter för den utvecklingen.
Hur ska Europa reagera om antalet migranter från den afrikanska kontinenten ökar kraftigt? Svaret kan aldrig bli att ytterligare höja murarna kring EU.
Vi måste känna ett gemensamt ansvar, och en stor EU-satsning på nya former för ekonomiskt samarbete, som ska stärka demokratin i Afrika och skapa ekonomiska, politiska och miljömässiga förutsättningar för en utveckling bort från fattigdom och förtryck. Sverige borde aktivt driva på en framsynt EU-politik för Afrika, varför inte i form av en modern Marshallplan?
Bo Kjellén
tidigare permanent representant till OECD
tidigare chefsförhandlare i miljödepartementet.