Minst 20 döda, 900 skadade, 700 hem förstörda, 30 kyrkor och två kloster i ruiner, 4500 människor på flykt: det blev facit av oroligheterna i Kosovo i mars 2004. Jag berördes personligen därigenom att det som International Crisis Group senare utvärderade som ”kollapsen i Kosovo”, med nedgörande kritik av både FN och Nato, ledde till ett byte på posten som UNMIK-chef, innebärande att dansken Sören Jessen Pedersen fick flytta i förtid från Skopje till Pristina, så att posten som EU-chef i Makedonien, EUSR, blev vakant – och erbjöds mig, en återkomst till Balkan efter de stormiga åren som svensk ambassadör i Belgrad, med täta besök i Kosovo.
Så vad hände i Kosovo? En överraskande kalldusch, i stark kontrast mot den idylliska rapportering om relativ inter-etnisk harmoni som dittills strömmat från det internationella samfundets olika aktörer. I mars 2005 gick det, som Astrid Lindgren skulle ha uttryckt det, åt pipsvängen. I ett serbiskt TV-program berättades en upprörande historia om att en serbisk yngling hade drivit albanska barn i en flod där barnen drunknat. Det rapporterade upprört om denna händelse även i svensk TV (TV4). Och innan det kunde konstateras att historien var falsk hade upprörda serbiska hjärtan satts i brand och en våldsvåg utbröt. Liksom panik i internationella högkvarter – kritiken efteråt var som sagt synnerligen hård.
Händelserna gav överlag en bild av att både Nato-enheter och FN-ledda polisstyrkor vek ner sig inför horder av uppretade albaner, på jakt efter skrämda serber i sina enklaver.
Men ett undantag lyftes fram i efteromdömena: den multinationella brigaden (MNB-C) som stod pall när andra vek ner sig, bedömde sig som ”chanslösa”. Och därvid pekas särskilt på händelserna den 17 mars vid Caglavica, den serbiska by som under flera år skyddats av svenska KFOR-soldater och som denna dag hotades av en tusenhövdad, beväpnad lynchningsmob.
Närvarande MNB-enheter, främst svenska och norska, ställde sig i vägen och vek inte ner sig i den verkliga strid som följde. Liv krävdes, men långt fler liv räddades. Och insatsen då prisades efteråt som ljuset i det annars förhärskande mörkret – det fick jag ideliga vittnesmål om vid min återkomst till Västra Balkan till följd av att Kosovo-dramatiken fick konsekvenser för EU-bemanningen i grannlandet Makedonien, och hanteringen där av konsekvenserna av denna dramatik.
Vem var då chef för MNB och för den lovordade räddningsinsatsen? Svar: Generalen Anders Brännström, ett i dagarna återigen aktuellt namn. Aktualiteten nu gör det befogat, till och med angeläget, att erinra om att det är förenat med stora svårigheter att peka på en svensk officer i modern tid som i jämförbar grad – internationellt uppmärksammat och uppskattat – uppvisat vilja och förmåga att ta och leda strid, riktig strid, för att skydda en utsatt grupp civila från dödligt våld. Det är, för övrigt, också svårt att leta upp ett bättre exempel, i varje fall i modern tid, på konkret militärt svensk-norskt samarbete.
Michael Sahlin
fd svensk ambassadör i Belgrad