Med en sekulär stat menas ett styrelsesystem som strävar efter neutralitet i livsåskådningsfrågor. Den politiska ledningen med dess myndigheter gynnar inte en speciell åskådning eller tvingar medborgare till medverkan i olika religiösa yttringar.
Politiska beslut grundas huvudsakligen på politiska värderingar, vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir allt ovanligare att man som skäl för sina ställningstaganden hänvisar till en högre makt och uttolkningen av vad denna makt kan tänkas vilja mena. Ramen för detta är en upplyst demokrati med respekt för mänskliga rättigheter.
En modern demokrati bygger på denna sekulära tanke. Staten är neutral och religionen är den enskildes upplevelser och ställningstagande.I vår regeringsform av år 1974 stadgas om en rad friheter, däribland religionsfrihet.
Denna frihet innebär att man utan statlig styrning eller annan påverkan kan få välja att tro eller inte tro samt att få utöva denna tro utan att skada andra.
Vår egen historia är mörk, då blicken faller på tidigare tradition och lagstiftning. Konventikelplakatet från 1726 förbjöd all religiös verksamhet utom den som bedrevs av Svenska kyrkan. Under artonhundratalet mjukades denna hårda lag upp något, då det blev tillåtet att lämna Svenska kyrkan för att gå in i ett annat av staten godkänt religiöst samfund. Vi fick vänta ända till 1951, då det blev tillåtet att lämna kyrkan utan att gå in i ett annat samfund.
Efter utredningar samt många och långa diskussioner genomfördes en skilsmässa mellan kyrka och stat år 2000. En månghundraårig sammanflätning skulle nu upphöra med just motiveringen att staten inte ska gynna en viss religiös inriktning.
Vi kan vara stolta över att demokratin i vårt land får en djupare mening som bland annat en följd av den sekulära statens framväxt. Få, om ens någon, skulle vilja återgå till statskyrkosystemet. Men skilsmässan mellan stat och kyrka skedde dock med visst förhinder. En halvmesyr.
Många blir nog förvånade över att det finns en lag som delvis reglerar Svenska kyrkans verksamhet. Den första paragrafen stadgar att Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Den andra att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med en demokratisk organisation samt bedriver en rikstäckande verksamhet. Kommande paragrafer talar om att det ska finnas församlingar, stift och biskopar samt att kyrkomötet är det högsta beslutande organet. Den sjunde paragrafen talar om skyldigheten att betala kyrkoavgift.
Men vad har staten med detta att göra? Svenska kyrkan ska vara helt fri att själv besluta i dessa frågor. Vi har i övrigt ingen lagstiftning som talar om vad ideella föreningar ska syssla med eller hur de ska organiseras. Denna särlagstiftning strider mot den sekulära tanken.
Men det finns fler säregna inslag i vår lagstiftning. Vår äldsta grundlag är från 1810. Den så kallade successionsordningen stadgar om vad som gäller för tronföljd. Den fjärde paragrafen hänvisar till 1809 års grundlag och föreskriver att konungen skall vara av den rena evangeliska läran samt att medlemmar av den kungliga familjen utesluts från successionsrätt om man inte bekänner sig till denna rätta lära. Statschefen med flera ska naturligtvis själva få besluta om eventuell trostillhörighet. Allt annat är orimligt.
Men det finns mera att skärskåda och förundras över. Det finns lag och bestämmelse som ger religiösa samfund statsbidrag. Regeringen kan bevilja bidrag om samfundet accepterar ”grundläggande värderingar” samt bedriver gudstjänst.
Är alla dessa samfund positiva till jämställdhet och samkönade äktenskap? En livsåskådningsorganisation som Humanisterna som arbetar för fördjupad demokrati och erbjuder alternativa tankar om livets mening utesluts för bidrag, då man av förklarliga skäl inte genomför gudstjänster utan anordnar debatter och seminarier om demokrati, den sekulära staten samt mänskliga rättigheter.
Staten ska, enligt min mening, inte blanda sig i vad dessa samfund tycker och ska inte alls ge några sådana bidrag. Det allmänna ska inte heller gynna just religiösa föreningar genom att driva in deras medlemsavgifter.
De religiösa samfundens vigselrätt hör inte hemma i en sekulär stat. Det civilrättsliga äktenskapet ska ingås inför en offentlig myndighet. Sedan kan de som så önskar krydda bröllopet med olika religiösa inslag.
All undervisning i offentligt finansierad form måste vila på vetenskaplig grund och präglas av en neutral hållning. Därför är jag motståndare till religiösa friskolor. Varför vill man driva religiösa skolor om man inte får påverka? Försvåras då inte för eleven att själv ta ställning i trosfrågor?
De statliga radio- och tv-kanalerna ska inte sända gudstjänster av något slag – vare sig kristna, judiska eller muslimska. Dessa kanaler ska vara livsåskådningsneutrala och inte som nu framföra i huvudsak en religions budskap.
Avslutningsvis måste det vara kommunerna som tar över ansvaret för hela begravningsväsendet. Detta ska inte åvila Svenska kyrkan. En sådan kommunal ordning finns redan i Stockholm och Tranås. Denna ordning bör införas i hela landet.
Vårt land kan känna stolthet över att ett folkstyre vuxit fram som blivit en befrielse för många medborgare. Demokratin, den sekulära staten och de mänskliga rättigheterna ska alltid vara föremål för diskussion och ständig förändring.
En väl fungerande sekulär och demokratisk stat är en förutsättning för livsåskådningsfrihet. Flertalet vill andas luften från ett öppet och upplyst samhälle. Det skapar respekt för frihetens värde.
Anders Nordström, Humanisterna i Uppsala