Debatt: En värld utan kunskap?

Vi står ofta inför vägval som spelar roll. Sedan Upplysningstiden har vi använt kunskap och människans förnuft för att definiera vart vi skall gå och hur vi kommer dit. Ett viktigt mål i dag är ett hållbart samhälle och världens stater har genom FN:s mål för hållbar utveckling – Agenda 2030 – definierat var vi vill vara om 14 år. Frågan är dock hur vi tar oss dit.

En viktig bas för vägvalet är kunskap. Men håller världen på att ändra basen för vägvalet?

Politik verkar alltmer drivas av känsla snarare än kunskap och populismen frodas. Aristoteles menade att en god argumentation bör innehålla hela den retoriska triangeln ethos/etik-moral – logos/förnuft – pathos/känsla.

Med valet i USA och Brexit i färskt minne verkar vi ha lämnat ethos och logos bakom oss och de stora besluten tycks fattas enbart med pathos. Är det en sådan värld vi vill ha?

Viktiga beslut för utveckling måste baseras på förnuft och kunskap. En viktig bas blir då forskning och högre utbildning. Argumenten för att Sverige satsar på vetenskap framgår bland annat av den nyligen presenterade forskningspolitiska propositionen. Men för att vi skall kunna nå FN:s hållbarhetsmål räcker det inte med att Sverige försöker vara bäst i klassen. Alla länder måste dra sina strån till stacken och ha tillgång till den kunskap som gör vägvalet möjligt.

Sverige har sedan länge haft en ambitiös biståndspolitik och regeringen har lagt fast en strategi för forskning inom biståndet. Syftet är att stärka forskning och högre utbildning av relevans för utveckling och forskningskapacitet i våra biståndsländer.

För att fattiga länder ska kunna välja vägar som leder till en hållbar utveckling, både för dem själva och för det globala samhället, måste de ha relevant kunskap.

Sverige har en lång och stolt tradition att ge stöd till forskning i låginkomstländer och till utvecklingsforskning. Det är något vi borde vara stolta över.

Regeringen presenterade i mitten av december i en skrivelse till riksdagen ett policyramverk för svenskt utvecklingssamarbete, där det bland annat står att ”Sverige skall bidra till stärkt forskning av hög kvalitet och relevans för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling”. Det är därför anmärkningsvärt att stödet till forskning inom ramen för biståndet har sjunkit från cirka åtta till knappt fem procent (medräknat de pengar för svensk utvecklingsrelevant forskning som sedan 2013 flyttats från Sida till Vetenskapsrådet).

Några skäl för att minska stödet till de fattigaste länderna för att själva kunna utvecklas som forskningsnationer har vi inte hittat i regeringens olika skrivelser och propositioner.

Framtiden blir alltmer kunskapsintensiv och forskning spelar en avgörande roll för innovationer och ekonomisk tillväxt. Sverige har under lång tid gett olika typer av forskningsstöd till några av de fattigaste länderna, så att de genom egen kapacitet själva kan bidra till en hållbar utveckling. Det stödet håller på att gröpas ur just vid en tidpunkt då vi kraftfullt måste agera för en samhällsutveckling baserad på kunskap för att genomföra Agenda 2030.

Forskning är viktig, främst för att hitta lösningar till många av utmaningarna och leda utvecklingen mot social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

Forskning som låginkomstländerna själva prioriterar löser lokala problem och bidrar till ländernas kapacitet att minska fattigdomen. Genom stöd till forskning minskar kunskapsklyftorna mellan fattiga och rika länder, vilket gynnar möjligheterna till global samverkan kring de stora utmaningarna, till exempel klimatproblematiken.

Sverige borde återigen bli ett land som i ett hållbarhetsperspektiv bidrar till några av de fattigaste ländernas kunskapsutveckling, en grundpelare i det framtida samhällsbyggandet. Forskningspropositionen betonar betydelsen av forskning för att hantera de globala hållbarhetsmålen, men är beklämmande tyst vad gäller Sveriges roll inom ramen för biståndet. Vi måste gå från ord till handling för att göra det möjligt för fattade beslut baseras på vetenskap och förnuft, i Sverige liksom i våra biståndsländer.

De globala utmaningarna talar för att forskningsstödet borde utgöra en större del av svenskt bistånd i stället för, som nu, bli en allt mindre del.

Det finns ett starkt stöd för biståndet, och för hållbarhetsmålen, men uppenbarligen dåligt politiskt stöd för vikten av forskning som del av global samhällsutveckling. Borde vi inte prioritera en utveckling som baseras på kunskap?

”Post-sanning” har utnämnts till årets ord av Oxford dictionaries och beskrivs som ”Ett ord som relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiva fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar.”

Vi måste liksom forskningspropositionen kraftfullt verka för att kunskap är basen för en hållbar samhällsutveckling.

Hållbarhetsmålen skall ses som en integrerad helhet och motverka stuprörstänkande. Detta skall gälla även svensk forsknings- och biståndspolitik, där för närvarande det ena politikområdet inte tycks veta vad som händer i det andra. Detta går stick i stäv med Riksdagens beslut om en svensk politik för global utveckling (PGU). PGU är ett verktyg för att effektivisera det gemensamma arbetet mot de globala målen och Agenda 2030 samt minimera risken för att regeringens arbete inom olika områden motverkar varandra. Detta måste gälla även bistånds- och forskningspolitik.

Utan logos och en tro på kunskap som bas för viktiga beslut kommer vare sig Sverige eller de svenska biståndsländerna att kunna uppnå FN:s hållbarhetsmål.

Thomas Rosswall

professor emeritus, SLU

ordförande Sidas forskningsråd

Margareta Norell Bergendahl

professor, KTH

vice-ordförande Sidas forskningsråd