Kärnkraftens räddning eller kärnkraftens död? Skillnaderna i tolkningarna av försommarens energiöverenskommelse beror på tvetydiga målformuleringar och stimulerandet till ett priskrig mellan kärnkraft och förnybart. När den omedelbara vågen av hyllningar nu lagt sig börjar en problematisk bild växa fram.
För första gången i svensk historia står en så stor del av riksdagen bakom en och samma energiöverenskommelse. Det är nog få som hade gissat att de skulle få uppleva dagen då Miljöpartiet och Moderaterna stod sida vid sida och beslutade om framtiden för förnybar energi och kärnkraft. Men samtidigt som energiminister Ibrahim Baylan framhöll bilden av att detta inte är ett felfritt resultat, utan en kompromiss med allt vad det innebär, så visade Moderaternas Lars Hjälmered och Miljöpartiets Lise Nordin upp vitt skilda slutsatser av vad det var de kommit överens om.
Efter presskonferensen spred sig denna tudelade bild i media, och vi har sedan dess bevittnat både firande av att kärnkraften räddats, och firande av att kärnkraften äntligen nått vägs ände. Grunden för diskrepansen ligger i skilda bilder om vilken av energikällorna som tros gå segrande ur striden som överenskommelsen stimulerar till, en strid som politikerna nu kommer att stå som åskådare till genom beslutet att lägga den helt i händerna på marknaden.
Energiöverenskommelsen är i stora drag en hoppingivande läsning. Vattenkraften lyfts som kronjuvelen i det svenska kraftsystemet – den står för den största delen av elproduktionen, den ger oss möjligheten att säsongslagra energi, och den är nyckeln för att fasa in stora mängder förnybara energikällor, som sol och vind, i energisystemet.
Överenskommelsen hanterar också kärnkraften på ett mer logiskt sätt än tidigare. Att, som i dag, beskatta ett energislag för att det genererar effekt är synnerligen underligt. Däremot är det desto mer rimligt att kräva ansvar för externaliteter. I kärnkraftens fall är detta risken för haverier och kostnaden för omhändertagandet och lagringen av avfallet. Överenskommelsen leder här till ett fyrdubblat ansvar för haverier, staten ska varken betala för avveckling eller slutförvar av kärnavfallet, och kärnkraften får klara sig utan subventioner.
De positiva delarna till trots leder inte överenskommelsen till det tydliga utpekandet av energisystemets utveckling som Sverige behöver. Tre förhållanden står i konflikt med varandra, och dessa utgör grunden till den tudelade bild av kärnkraftens framtid som nu beskrivs:
1. Vi har idag en överkapacitet för produktion av el i Sverige.
2. Energiöverenskommelsen gör kärnkraften mera konkurrenskraftig.
3. Energiöverenskommelsen ökar mängden förnybar energi med 18 TWh.
Överproduktionen av el har lett till dagens låga energipriser, och låga energipriser försvårar i sin tur lönsamheten i ny kraftproduktion – något vi bevittnat i nedgången av utbyggnadstakten för vindkraft. Samtidigt med detta vill energiöverenskommelsen uppmuntra både kärnkraften och de förnybara energikällorna till att producera mer energi. Det är i den här konkurrensen som Moderaterna ser kärnkraften som vinnare medan Miljöpartiet förutspår de förnybara energikällornas seger.
Den här otydligheten är olycklig. Det pågår en global kapplöpning om framtidens företag och jobb. Tysklands Energiewende ska ses ut detta perspektiv där, genom ett offensivt drag, Angela Merkel har engagerat det tyska samhället i utvecklingen av landet. I Sverige behöver vi på samma sätt, genom en tydlig politisk viljeriktning, motivera till utveckling och ett gemensamt engagemang i våra framtidsutmaningar. Att driva två motstridiga spår samtidigt skapar otydlighet och riskerar att sinka utvecklingen. Samtidigt stänger energiöverenskommelsen dörren till att följa Tysklands exempel, eftersom stängningen av kärnkraftverk inte längre får ske med politiska beslut.
Världen efterfrågar exempel på förnybara energisystem utan kärnkraft. I utvecklingen av ett till 100 procent förnybart energisystem finns framtidens företag och arbetstillfällen. Energiöverenskommelsen är till stora delar positiv. Låt oss hoppas att motsägelserna inte lägger krokben för den utveckling som är bäst för Sverige.
Rafael Waters
Förbundsstyrelseledamot i Socialdemokrater för Tro & Solidaritet
Docent i Elektricitetslära, Uppsala universitet