Anna Werner från Villaägarnas Riksförbund fortsätter sitt korståg mot rening av enskilda avlopp (UNT 16-06-21), och skriver återigen att “vi räddar inte Östersjön genom att fokusera på små utsläpp”. Liksom i repliken (UNT 16-06-14) till hennes första inlägg (UNT 16-06-05) måste vi än en gång påpeka att visst finns det andra större källor till Östersjöns övergödning, men att det finns andra goda skäl att rena enskilda avlopp, särskilt effekter i närområdet. Kartläggningar visar på stora brister i de enskilda avloppen. Som engagerad i dessa frågor vet Werner detta.
Oavsett, Werner motsätter sig rimligt ställda krav på rening eftersom hon finner kostnaderna för höga. Havs- och vattenmyndigheten eftersträvar en åtgärdstakt på 5 procent per år, det vill säga en genomsnittlig livslängd för avloppsanläggningar på 20 år. Nuvarande åtgärdstakt är endast 1-2 procent per år. Att i det läget höja ambitionsnivån är knappast den klappjakt på fastighetsägare som Werner vill få det till i sina inlägg. Om vi antar anläggningskostnad enligt Werners replik (70 000 till 150 000 kr) och att hela systemet byts var 20:e år, så blir årskostnaden per fastighet för att skydda våra vattendrag 3 500 till 7 500 kr. Det är bortom vår kompetens som limnologer att bedöma denna kostnad, men som medborgare och fastighetsägare finner vi den fullt rimlig, och i samma storleksordning som vad fastighetsägare anslutna till kommunalt avlopp ofta får betala. När väl de undantag är gjorda som Werner tycks godta när det gäller att ”hygienisera” avloppen samt att rena dem i känsliga områden finns nog inte mycket kvar att vinna för Villaägarna. En mycket stor del av de svenska enskilda avloppen ligger i känsliga områden – till exempel har lilla Norrtälje till följd av sina många fritidshus det största antalet enskilda avlopp av alla svenska kommuner, och de ligger i väldigt stor utsträckning i känsliga områden.
Werner bagatelliserar ytterligare betydelsen av avloppsrening med att ”det finns många sjöar i Sverige i dag, som mår gott av lite fosfor och kväve”. Det finns vatten i Sverige där halterna av dessa näringsämnen sjunkit rejält, inte minst vattenkraftmagasin i norr. Det absoluta flertalet av de enskilda avloppen är ointressanta i detta sammanhang eftersom de är placerade någon annanstans. En stor del av Sveriges sjöar har vad som enligt EU:s vattendirektiv betecknas som ”hög status” med avseende på fosfor. Detta är något positivt och i vissa fall en effekt av det som Werner benämner "slentrianmässiga krav på reduktion av kväve och fosfor". Det goda miljötillståndet är en tillgång, och inte ett problem att åtgärda med sänkta krav på avloppsrening.
Werner menar att ”folk ser inte nyttan med reningskraven”. Vi tror tvärtom att en stor upplyst och miljöintresserad allmänhet vet att åtgärder för att lösa miljöproblem ofta är både verksamma och ekonomiskt rimliga. Reningen av avloppsvatten, både via enskilda och större anläggningar, är just en sådan framgångssaga, av stor betydelse för våra sjöar och vattendrag. Låt oss inte vända utvecklingen bakåt!
Lars Tranvik
professor i limnologi, Uppsala universitet
Anna-Kristina Brunberg
docent i limnologi, Uppsala universitet
Eva Lindström
professor i limnologi, Uppsala universitet
Tobias Vrede
docent i limnologi, Sveriges Lantbruksuniversitet