Det skulle gå snabbt, och smidigt och inom en snar framtid väntade nationellt oberoende och ökat välstånd.
”You will get your country back”, lovades det.
Dryga två år efter folkomröstningen om EU-medlemskapet vet nu britterna att löftena från brexitsidan i bästa fall var fria fantasier.
Att lämna EU är inte alls lätt som en plätt. Och det kommer att kosta.
Den som följer detta sorglustiga skådespel slås inte minst av hur arrogant och illa förberedd den politiska eliten varit inför vad som komma skulle. Förhandlingarna mellan regeringen och EU har gått in i ett slutskede, och fortfarande är det långtifrån säkert att ens ett avtal kan säkras före 29 mars nästa år, dagen B: Brexit day.
Det finns flera förklaringar. Man kan börja med att britterna i allmänhet aldrig sett EU som något annat än en marknad, en transaktion. De saknar förståelse för de värderingar och ideal på ”kontinenten” som ligger till grund för unionens tillblivelse.
Britterna slapp nazismen på hemmaplan. De behövde inte börja om från början.
Vilket i sin tur bidragit till en utbredd föreställning om att man klarar sig själv: historien är på ens sida. En hel del konservativa, särskilt av den äldre modellen, åberopar gärna på fullt allvar ”the Dunkerque spirit” som skäl för EU-motståndet. I deras värld har Storbritannien gång på gång visat att man är som bäst när man står ensam. Brexit blir därför inte bara en befrielseakt utan en möjlighet till en ny storhetsperiod.
Att det inte har det minsta med verkligheten att göra och att Storbritannien länge var ett fattighus efter kriget ignoreras.
Likaså att inträdet i Europasamarbetet i mitten av 1970-talet till stor del berodde på att man faktiskt inte alls klarade sig själv och att Europa behövdes för att säkra framtida välstånd.
Fram till mitten av 1980-talet var Europa heller inte en fråga i brittisk politik, men när planer började smidas på en ekonomisk och politisk union – EU – med helt andra ambitioner än handel och tullfrihet började det röra på sig. Motståndsrörelserna formades i stort sett uteslutande i det konservativa partiet mot byråkrati och överstatlighet. Men även om Margaret Thatcher gjorde hårdföra uttalanden om Europa var det aldrig tu tal om att lämna Europasamarbetet.
Dessutom hade hon en ansenlig majoritet i parlamentet att luta sig mot. Men det hade inte hennes efterträdare John Major, och under 1990-talet blev de konservativa europaskeptikerna allt fler och allt mer inflytelserika. Euron kom på plats, EU utvidgades och Storbritannien stod hela tiden vid sidan av, under utvecklingen av detta nya projekt.
Inte heller Tony Blair och Labourpartiet kände starkt för EU, men de var på det hela taget för de nya europeiska samarbetsformerna.
Men så förlorade Labour makten. Och så kom den ekonomiska krisen som slog särskilt hårt mot brittisk ekonomi. Koalitionsregeringen mellan liberaler och konservativa genomförde hårda nedskärningar som ännu, tio år senare, känns av. Många britter har ännu inte fått tillbaka sin levnadsstandard.
När den konservative premiärministern David Cameron, en moderat EU-anhängare, utlyste folkomröstningen var han spiksäker på att den skulle gå hans väg. Med ett alexanderhugg skulle gnället om EU upphöra.
Han spelade hasard med landet, och förlorade. Folkomröstningen blev ett sätt – som så ofta – för väljarna att ge igen mot allt de inte gillade och som EU för många kom att symbolisera.
Att Labour nu leddes av en marxist, Jeremy Corbyn, som aldrig gillat EU och mest höll sig borta under kampanjen gjorde sitt till.
Storbritannien står inför sitt viktigaste vägval sedan andra världskriget, men dess politiker är inte som då eniga och beslutsamma utan splittrade och valhänta. Nu diskuteras både nyval och en andra folkomröstning (om det alls finns ett avtal att rösta om). Varningarna blir fler och allvarligare om följderna av att ”krascha ut” från EU. Samtidigt är de konservativa fortsatt djupt splittrade, medan Labour bara är inriktade på att ta över makten.
För att travestera en premiärminister med känsla för både historien och ordens valörer: ”This was not their finest hour.”