35 000 ensamkommande barn kom till Sverige förra året. Så inleds gärna artiklar och rapportering i flyktingfrågan. Vi ser många här i Uppsala, de rör sig på torg och runt järnvägsstationen. De letar och väntar på något; nya kompisar, en fotbollsklubb, en skolplats, en familj, en tillhörighet. De söker det vi kallar integration.
35 000, det är många men knappast en invasion i ett land av vår storlek. Framför allt inget i jämförelse med vad människor i små städer i södra Italien och Grekland levt och lever med. Jag häpnar över hur snabbt vi svenskar kommit att betrakta flyktingkrisen som vår kris, inte deras. Efter en inledande fas av medkännande och välkomnande, där offentliga och frivilliga krafter samarbetade och lyckades ge de ensamkommande barnen både mat och tak över huvudet, fick vi upp ögonen för hotet mot vår välfärd – ska dessa unga människor ha skolplatser, tandvård, sjukvård, kläder och mobiltelefoner? Det tog inte opinion, politiker och regering många veckor att byta inställning.
Jag är god man för tre pojkar från Afghanistan som nu bor här i Uppsala. Abdullah, Tajik och Mujtaba är normala tonåringar med en speciell bakgrund. Färden hit var inte en charterresa, men de överlevde. De missbrukar inte, slåss inte, stjäl inte. Men de ljuger säkert om sin ålder, tänker du läsare nu. Ja du, jag vet faktiskt inte. Kanske vet de inte själva. Födelsedagar har inte firats i deras liv förrän de kom hit. Jag har valt att tro på deras uppgift eftersom inget i den relation vi byggt och de samtal vi haft talar för att de ljuger. Men nu ska vi ta reda på det. Med experters och apparaters hjälp ska vi komma fram till, om inte en absolut sanning, så något som är sannolikt.
Sveriges totala sammanbrott har regeringen satt stopp för genom raskt beslutade nya och – säger man – tillfälliga lagar. Det var förstås nödvändigt, det inser de flesta, eftersom uppvaknandet kom sent och vi saknade och saknar en långsiktig politik för immigration. Nu är det Europas miniminivå som gäller. Gränskontroller gör att inflödet minskat radikalt och de nya lagarna begränsar anhöriginvandringen. Därmed borde vi kunna andas ut och jobba lugnt och metodiskt med den situation vi har, de asylsökande som redan är här.
Vi har en systemkollaps, heter det. Skolan, socialtjänsten och vården – för att inte tala om Migrationsverket – står inför enorma svårigheter, eller som de själva säger: utmaningar. Som god man ser jag en hel del av detta. Väntetider, e-post som ingen svarar på, handläggare som byts ut eller inte finns alls, besked som dröjer och dröjer, obegriplig pappersexercis, offentliga biträden som inte tycker det är någon idé att bekanta sig med en klient förrän man får signal från Migrationsverket om asylsamtal.
Jag ser boenden som fungerar dåligt och de som fungerar bra. Jag ser människor som bryr sig, orkar och utför stordåd. Jag ser andra som är likgiltiga, flyr undan eller till och med utnyttjar situationen för egen vinning. Ett år har ”mina” pojkar varit här. De börjar rota sig, samtidigt gnager oron för att inte få stanna. Men nu ska vi alltså ta tag i frågan. Vi måste till varje pris veta vem som fyllt 18 och därmed är vuxen och vem som inte är det.
Dyrbar röntgenutrustning, viktig i sjukvården för att rädda liv, ska nu hjälpa oss att sålla agnarna från vetet. Experter, tjänstemän och advokater ska sedan tillbringa mycken tid med samtal, rådslagning, argumentering. När beslut så småningom kommer, följs de gärna av överklaganden. Väntetiderna växer. Så gör också ungdomarna som medan de väntar hinner bli 18 år. Och då kan de behandlas som vuxna. Varje dag under denna långdragna process tar skattekronor i anspråk. Många kronor. Även om staten nu dragit ner på ersättningen till kommunerna är kostnaderna fortsatt mycket höga.
Jag har ett radikalt förslag. Förmodligen naivt, juridiskt stolligt och politiskt ogenomförbart. Men ovanliga situationer kräver ovanliga lösningar. Utfärda allmän amnesti för de ensamkommande ungdomar som tagit sig hit. Hjälp dem som vill återvända till sina hemländer – sådana finns. Skärp kontroll och påföljd av brottslighet, oavsett varifrån förövaren kommer eller hur gammal hen är. Använd sedan alla resurser och all tid till att underlätta de ensamkommande ungas skolgång och inträde på arbetsmarknaden.
Mitt förslag löser inte världens flyktingkris, skapar inte lokal eller global rättvisa, men det skulle bringa ordning, frigöra resurser och ge många unga möjlighet att satsa på sin framtid. Jag inser att det är enkelt att komma med invändningar som smular sönder mitt förslag. Klokare lösningar från sakkunniga eller vem som helst som orkar tänka utanför boxen välkomnas. Men så här byråkratiskt, låst, dyrt, trist, fantasilöst, ineffektivt kan vi inte fortsätta. Det är inhumant och ovärdigt ett land som vårt.
Ingrid Liljeblad
God man
PS. För undvikande av missförstånd och med tanke på den debatt om god-man-skapet och ekonomi som nyligen förts, vill jag berätta att jag personligen inte hanterar några pengar för mina pojkars räkning. Som god man får jag en ersättning på 2400 kronor per månad och barn. En tredjedel betalar jag i skatt, en tredjedel använder jag till att pigga upp tillvaron för pojken (en liten utflykt, en pizza, en bio, en fika) Resten är min ersättning. Som timlön betraktad är den liten. Jag är nöjd. Min viktiga lön är av immateriell natur.