Jag har en fråga, en barnsligt naiv undran som jag inte tycker att jag får svar på när politiker blir intervjuade.
Jag vet att frågan om resursfördelning är komplex, och att det handlar om olika sätt att se på hur vi löser samhällsbygget.
Jag vet att det inte finns något som är dyrare nuförtiden än människors tid. Tid med en människa är lika sällsynt som dronten. Som bekant är utdöd. Att avsätta personaltid verkar helt enkelt vara det svåraste som finns.
Jag fattar att det inte finns enkla lösningar, och jag vill minst av allt hamna i idiotdiskussioner där man väger farmors äldreboende mot nyanlända flyktingar.
Jag har full förståelse för att politiker och tjänstemän förmodligen gör så gott de kan och lite till. Ändå hamnar jag till sist i samma fråga: Vad är vårdkön, och varför är den omöjlig att göra något åt den?
Vårdkön och psykiatrin. Det finns mycket att säga och samtidigt litet: Det fungerar inte. Människor är i skriande behov av hjälp, men kan ingen få därför att det inte finns resurser. (Vad är resurser? Diskutera i smågrupper.)
Jag ser avsnitt tre av STV:s Djävulsdansen och är tvungen att ta en paus för att andas. Det är framför allt den unga Rebeckas berättelse som gör mig upprörd. Hon berättar om hur hon till slut aktivt ber om hjälp – och blir hemskickad med mediciner. Då petar hon i sig alla tabletter i burken och återvänder till mottagningen.
Ilsket säger hon att nu har de lyckats, nu kan hon lägga sig på golvet och dö så slipper de henne. Hon blir inlagd. Över natten. Sedan blir hon hemskickad enligt ett mönster som upprepas på liknande sätt i både hennes berättelse och alltför många andras.
Jag blir plötsligt påmind om en ytlig bekant som jag hade läst någon kurs ihop med och som bodde i lägenheten ovanför oss. Hon led av schizofreni och låg periodvis inlagd.
En dag efter att hon hade börjat känna sig sämre och bett om att bli inlagd men istället blivit hänvisad till öppenvårdens öppettider, hängde hon sig.
Det här är nästan tjugo år sedan. Det har inte blivit lättare att få vård, eller få komma till rätt instans sedan dess.
Jag kämpar för att få samtalsstöd. Men det verkar hopplösare och hopplösare. I ena stunden mår jag för bra för psykiatrin för att kunna prioriteras. Den andra stunden kan inte terapi sättas in eftersom jag befinner mig i kris (sic!). Det är bättre om mitt liv först ordnar upp sig på arbetsfronten, exempelvis.
Efter det beskedet tappade jag förmågan att formulera mig, men önskar att jag hade följt upp med den för mig självklara följdfrågan om det innebär att jag ska få befinna mig i aktiv kris utan hjälp, även om det tar mig flera år att få ett arbete.
Jag tror inte att personalen jag möter inom psykiatrin vill vägra mig hjälp. Däremot är jag ganska säker på att det är en resursfråga som är anledningen till att jag hamnar längre ner i prioriteringsordningen, och inte att det är jag som är bortskämd och klagar över att jag är lite nere då och då och bara borde kunde rycka upp mig på egen hand.
Och jag har ändå tagit mig in i systemet:
Jag har fått utredningssamtal. Jag har fått förslag på en behandling som jag förkastat eftersom den inte medför möte med en människa, ansikte mot ansikte. Möjligen borde jag ha sagt ja till det istället för att vara besvärlig, men jag är så trött på att förstå. Trött på att förstå resursbrister, trött på att vara snäll flicka och kliva undan och jama att inte ska väl jag och det finns andra som har det betydligt svårare.
Det finns grader i helvetet, givetvis. Jag befinner mig inte samma situation som den som skär sig och åker in på akuten för att klara livhanken varje månad. Jag har inte schizofreni och är inte bipolär. Jag befinner mig inte i akut chock. Jag lider inte heller av posttraumatiskt stressyndrom, även om det finns några hållpunkter som pekar ditåt.
Sådär kan jag fortsätta värdera ner hur jag själv fungerar och mår genom att hitta jämförelser med de som, per definition, har det sämre. (Lite generaliserad ångest, panikattacker och depression är ju blaha blaha.) Men det är fel.
Jag ägnar mig inte åt navelskådande som något slags charmig hobby eller som ett sätt att verka intressant. Jag koketterar inte med att jag har i det närmaste obefintlig självkänsla och rasar i backen varje dag. Smaka på det förresten: varje dag.
Det är inget jag håller mig med på grund av självupptagenhet eller lathet eller slapphet; det är något ytterst påtagligt som påverkar inte bara mig utan även mina barn, och har gjort det i alldeles för många år.
Men den hjälp jag skulle behöva få ligger bortom vårdens resurser. Det finns ingen psykolog att avsätta för samtalstid med mig.
Sådant slöseri med människor. Alla vi som mår mer eller mindre dåligt som skulle kunna ge så mycket till andra och till produktionen – om man måste tänka nationalekonomiskt – om vi bara fick hjälp!
Och här någonstans börjar jag undra på riktigt vad det är som är fel. Vad är problemet? Det utbildas psykologer, psykiatrer, läkare, sköterskor, kuratorer och andra viktiga personer hela tiden. Varför räcker deras tid aldrig till?
Är vårt lands befolkningstillväxt så plötslig och brant att efterfrågan bara rusade i väg för sådär tjugo år sedan och sedan har inte tillräckligt med folk utbildats för att motsvara behovet? Är det effekten av 40- och 50-talisternas pensionering?
Jag förstår mig inte på problemet med vårdkön. Jag gör verkligen inte det. Jag har bara en sak att säga: LÖS DET.
Snälla.
Jenny Tapper
Hjälpsökande