Hur kan universiteten i en snabbt föränderlig värld verka för att långsiktigt och med integritet upprätthålla rollen som samhällets stöttepelare i sökandet och spridandet av ny kunskap?
Ett aktivt kvalitetsarbete är ett viktigt bidrag till framgång inom utbildning och forskning vid ett universitet.
Dit hör en paljett av initiativ som i positiv anda bidrar till ökad kvalitet i en akademisk miljö: uppmuntran, återkoppling, mötesplatser och erfarenhetsutbyten. I grunden handlar det om att skapa stimulerande arbetsmiljöer. Det inkluderar också externa avstämningar (benchmarking) och analyser av hur man står sig.
Ett aktivt kvalitetsarbete – initierat av högskolan själv – kan vara den kollegiala akademiska strukturens motdrag mot den politiskt betingade new public management-kulturen. Det sätter just det akademiska ledarskapet i fokus.
Inom sjukvården och andra samhällssektorer har nationella kvalitetsregister visat sig fungera mycket väl som kvalitetsdrivande instrument. Genom öppna redovisningar av behandlingsutfall har många sjukhus stimulerats till förbättringsåtgärder, och detta med goda resultat. Anpassat efter de förhållanden som gäller inom akademisk verksamhet skulle ett liknande arbetssätt kunna användas för att stärka kvaliteten även inom högre utbildning och forskning. Genom att använda offentligt tillgängliga uppgifter behöver ingen ytterligare börda läggas på rapporterings- och utvärderingströtta lärare och forskare.
Jag har sökt finna en objektiv källa till att på ett övergripande sätt beskriva utfall inom svensk forskning, ett sorts redan existerande kvalitetsregister.
I ”Det svenska forskningslandskapet” redovisas utfallet av 22 000 ansökningar om forskningsbidrag inskickade till Vetenskapsrådet perioden 2011–2015. Rådet är landets största forskningsfinansiär, och den enda som förutsättningslöst stödjer all typ av grundläggande forskning av hög kvalitet. Villkoren är lika för alla lärosäten. De öppna utlysningarna är fria från politiskt definierade satsningar.
Uppsala universitet är det ledande lärosätet i landet inom humaniora och naturvetenskap, och delat med Stockholms universitet även inom samhällsvetenskap. Allra störst andel av de nationella anslagen har Uppsala inom humaniora (22 procent).
Inom naturvetenskaperna har Uppsala landets högsta andel av anslagen inom biologi, och ligger högt även inom geovetenskap, fysik, kemi och datavetenskap. För samhällsvetenskaperna har Uppsala flest anslag i landet inom juridik och psykologi, och för humaniora inom historia och arkeologi.
Med den legitimitet som siffrorna ger i ryggen kan Uppsala universitet anta en ledande roll i det nationella akademiska samtalet.
Genomgången har en upplösning på 300 klassificeringskoder givna av Statistiska Centralbyrån, som forskarna själva anger när de söker om medel. I materialet finns därmed en uppsjö av detaljerad information att inhämta. Inom exempelvis den kliniska forskningen har Uppsala framgång i onkologi och endokrinologi.
Förutom hur olika lärosäten står sig inom olika ämnesområden kan man genom en sådan här analys se övergripande förhållanden. För Uppsala universitet är tre sådana områden jämställdhet, föryngring och samarbete.
1) Uppsala universitet, liksom andra universitet, brottas med att alltför få kvinnor söker sig till forskningen inom vissa områden.
Den skeva könsfördelningen syns redan inom tillhörande grundutbildningar. Det är en enkel ekvation att om fler personer konkurrerar om studieplatser och lärartjänster, så ökar också förutsättningarna för att få duktigare studenter och forskare. Naturligtvis finns också mer grundläggande skäl för en jämställd akademi. De lärosäten som lyckas öka intresset bland ungdomar till högre studier på ett sätt som ger en jämnare fördelning av män och kvinnor på utbildningarna kommer ha en stor konkurrensfördel i framtiden.
2) Inom vissa områden har Vetenskapsrådet särskilda program för unga forskare, den generation som kommer att utgöra morgondagens forskningsledare.
Inom några områden är Uppsala universitets nationella andel av anslagen bland unga forskare betydligt mindre än den bland mer seniora forskare. Det här är ett exempel på hur ett utfall i en kvalitetsjämförelse kan utgöra ett stöd för att identifiera utvecklingsområden. Vilka åtgärder bör vidtas för att förbättra förutsättningarna och villkoren för unga forskare?
3) En av Uppsala universitets styrkor är det breda universitetets fördelar av vetenskaplig mångfald och möjlighet till korsbefruktning.
I kollegiala möten mellan forskare formas nya tankar. Men universitetet är inte bara brett ämnesmässigt utan även organisatoriskt. Genomgången visar att likartad forskning är spridd på olika organisatoriska enheter (institutioner, fakulteter och vetenskapsområden). Om det är så att en djupt förgrenad organisation inte riktigt stimulerar till samverkan mellan enheter, då har båda forskarna och universitetet som helhet att vinna på att så blir fallet. Förutom direkta idéutbyten och samarbeten kan det gälla allt från aktiviteter i forskarutbildningen till seminarieverksamhet och infrastruktur.
I grunden bygger fortsatt framgång på att nya generationer av kloka studenter och forskare söker sig till ett universitet, och att de ges möjlighet att utvecklas inom stimulerande miljöer.
Forskningsresultat låter sig svårligen beställas, nyfikenheten och idérikedomen som driver forskningen framåt är de enskilda forskarnas suveränitet.
Men det fritar inte ledarskapet från ansvar för att skapa förutsättningar för att det ska spira i myllan och växa underifrån. I en väl fungerande forskningsmiljö är framstegen större än summan av de enskilda forskarnas prestationer. Vägen dit kan gå via en kultur där företrädare på alla nivåer ges ökad möjlighet att fokusera på det akademiska ledarskapet – på kärnfrågorna i verksamheten – och där är kvalitetsarbetet en central del.
Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi