Dagens stora miljöproblem, det må vara klimatförändringar, kemikalier, hoten mot den biologiska mångfalden eller något annat, har alla det gemensamt att de är globala och att en effektiv hantering av dem förutsätter ett betydande inslag av internationellt samarbete. På miljöområdet har ett sådant samarbete vuxit fram under det ramverk av miljökonventioner som såg dagens ljus vid Rio-konferensen 1992 om miljö och utveckling.
Denna konferens ägde rum vid ett världshistoriskt vägskäl. Med det kalla krigets slut öppnades dörren för internationellt samarbete på en ny grund.
När låsningen mellan väst och öst upphörde och maktpolitik kunde ersättas av samarbete och förhandlingar ökade möjligheten att basera arbetet i internationella frågor på lag och rätt. Detta stimulerade det normativa arbetet inom FN. Med de konventioner som etablerades i Rio de Janeiro 1992 lades en grund av principer och regelsystem för ett internationellt svar på de globala miljöproblemen.
I den process som ledde fram till miljökonventionerna, men i ännu högre grad i arbetet med att utveckla dem vidare, har EU vuxit fram som den ledande kraften.
Detta gäller alldeles särskilt på klimatområdet där de långtgående utsläppsreduktioner som behövs bara kan genomföras effektivt med långtgående och koordinerat internationellt samarbete. Överlag har världens stora utsläppsländer varit tveksamma eller negativt inställda till detta. Under våren 2001 dödförklarades exempelvis Kyotoprotokollet av den nytillträdda Bush-administrationen i Vita huset. Det krävdes stora insatser av EU, med början under det första svenska ordförandeskapet för unionen, att mobilisera tillräckligt stöd för en fortsättning av klimatförhandlingarna. Även därefter var EU:s aktiviteter avgörande. De klimatmöten som ägde rum i Köpenhamn och därefter tillkom efter ett långsiktigt och konsekvent förhandlingsarbete från EU:s sida. I detta arbete har unionen, mycket tack var att den var inbördes relativt enig på klimatområdet, kunnat utnyttja sin betydande potentiella tyngd. Ska de stora miljöproblemen kunna tacklas rationellt och effektivt krävs mer av internationellt samarbete, samordning och åtaganden. EU är den enda mer betydande part som har förmågan att kraftfullt driva på för detta. Klimatfrågan har därför också fått en särskild betydelse för EU:s utrikespolitiska profil.
EU:s ledarskap visar sig dock inte bara på den internationella nivån.
Unionen har också spelat en viktig roll för att bringa ner de egna utsläppen. År 2012 var utsläppen av växthusgaser från EU 21,7 procent lägre än år 1990. Utsläppen per person har minskat från 12 till 9 ton.
Den viktigaste förklaringen till denna utveckling är enligt EU-kommissionens bedömning de utsläppsbegränsande åtgärder som vidtagits inom unionen. Utan EU:s framförhandlade mål, lagstiftning och institutioner, hade det knappast varit möjligt att åstadkomma utsläppsminskningar i den storleksordning som nu skett.
I dag ser vi dock hur det internationella arbetet i vissa avseenden verkar återgå i gamla fåror. Dörren är inte på samma sätt som i början av 90-talet öppen för internationellt samarbete grundat på internationell rätt.
En inskränkt och tillbakablickande nationalism breder ut sig. Vi ser till och med gamla spöken komma till liv lite varstans, bland annat i Europa.
Nazister och andra extrema grupper till höger och vänster växer fram, och via Ukrainakrisen stiger oron för nya ryska expensionsplaner i Östeuropa. Europas demokratier är försvagade av den utdragna ekonomiska krisen. Det samarbete som växte fram efter andra världskriget, både globalt och i Europa, präglades av en gemensam strävan: Aldrig mera 30-talet. I dag hotas Europa återigen av ekonomisk och politisk nationalism, rasism och sociala spänningar.
På miljöområdet är EU den part som mer än någon annan står för en världsordning baserad på gemensamma och bindande lagar.
I detta avseende framträder EU:s natur tydligt, såsom en organisation som bildats med syftet att ersätta blodig maktpolitik med fredlig rättsordning. För EU:s medlemsländer har det varit nödvändigt att åstadkomma ett effektivt samarbete för att tackla gemensamma problem. Med det internationella miljöarbetet som utsiktspunkt framträder därför EU tydligt som den organisation som framför andra kan stå emot de strömningar som under 30-talet ledde till en katastrof i Europa. Ett kraftfullt EU behöver att starkt och representativt Europaparlament. Det är därför viktigt att alla går och röstar den 25 maj.
Bo Kjellén, miljöambassadör 1991–2001 och under den tiden Sveriges chefsförhandlare i klimatförhandlingarna
Anders Turesson, chefsförhandlare i klimatförhandlingarna 2001–2011 och numera huvudsekreterare för Miljöforskningsberedningen.