Europa står mitt i en rad kriser. Bland de mest uppmärksammade återfinns den finansiella krisen, liksom klimatkrisen och självklart den pågående flyktingkrisen. Det gemensamma för alla dessa är att EU:s möjligheter att lösa dem motarbetas av regeringar med kortsiktiga nationella intressen och en övertygelse om att den enda politiska ordning som är naturlig och möjlig är att nationalstaterna ensamma sitter på den politiska makten.
Det europeiska samarbetet ses av alltför många fortfarande som ett projekt som går ut på att koordinera och hitta minsta gemensamma nämnare. Vi federalister har själva en viss del i denna skuld. Alltför ofta har vi låtit den europeiska federalismen förknippas med förhållandevis perifera frågor om vart det ska eller inte ska sitta en EU-flagga, om EU:s utrikesminister ska kallas just detta eller andra konstitutionella spetsfundigheter.
Många samhällsproblem löses bäst på lokal, regional eller nationell nivå, men för de frågor som hör hemma på europeisk nivå måste fullt mandat ges till EU för att kunna lösa uppgifterna, i stället för att ständigt smeta ut halvmesyrer ovanpå nationella ordningar i desperata försök att samordna nationella organ. Med en genuint gemensam europeisk organisation kan vi effektivt lösa de gränsöverskridande utmaningar som EU står inför.
Bevakningen av EU:s yttre gränser är ett utmärkt exempel. Genom Schengensamarbetet beslutade EU:s medlemsländer att de inre gränserna skulle ersättas av en gemensam bevakning av de yttre gränserna. Men fortfarande är det varje enskilt medlemslands skyldighet att bevaka sin del av den gemensamma gränsen. Detta medför att det inte spelar någon som helst roll hur väl ett land som Sverige skyddar sina gränser, om andra länder inte klarar av att skydda sina.
EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex har i dag bara några hundra anställda och äger ingen egen utrustning. Behöver de flygplan eller båtar för sin verksamhet måste de låna dem av medlemsstater som frivilligt måste gå med på att låna ut dem. Denna godtycklighet är naturligtvis vare sig acceptabel eller hållbar på lång sikt. Ska Frontex genomföra insatser i ett land som inte klarar av uppgiften att säkra den yttre gränsen krävs dessutom tillstånd hos det berörda landet.
Ett exempel där den svenska regeringen tydligt tagit ställning för ett fördjupat gemensamt ansvarstagande är förslaget om ett stabilt europeiskt asylsystem för att rättvist och solidariskt fördela flyktingar mellan EU:s medlemsstater. Detta är naturligtvis utmärkt, men här är det andra länders regeringar som blockerar denna absolut nödvändiga reform. Effekterna av detta misslyckande ser vi tydligt i Sverige i dag.
Efter nästan tre decennier av förhandlingar lyckades Europa under förra mandatperioden till sist få fram ett gemensamt patentsystem för att underlätta för innovation och företagande. I slutändan höll allt dock på att falla samman eftersom medlemsstaternas regeringar inte kunde enas om var den nya patentdomstolen skulle ha sitt säte. Den absurda lösningen blev att dela domstolen mellan München, Paris, London, Lissabon och Ljubljana. Skattebetalare och företag får plocka upp notan för regeringarnas schackrande och genuina ovilja att bygga upp en gemensam domstol med säte på ett ställe.
På samma sätt stoppade EU-ländernas nationella regeringar, ivrigt påhejade av nationella konsumentorganisationer förslaget om ett gemensamt konsumentskydd, vars effekter skulle leda till att avsevärt öka handeln mellan Europas länder och samtidigt skapa bättre konkurrens, utbud och priser för konsumenterna. Det stoppades inte för att det var omöjligt att hitta en bra balans av konsumentskyddsregler på europeisk nivå, utan uteslutande för att varje land ville se just sina regler genomförda i hela EU, alltmedan kompromissviljan lyste med sin frånvaro.
Under den finansiella kris som svepte över världen fick vi uppleva hur eurons själva existens sattes på spel när medlemsländerna konsekvent vägrade att genomföra de system som behövdes för att kunna vidmakthålla en gemensam valuta. I stället för att de gick med på att under ordnade former anta lagstiftning som hade kunnat skapa stabila förutsättningar för valutan fick dessa tas fram i all hast mitt under en fullskalig kris.
Liksom den finansiella krisen påvisade bristerna i Europas finansiella lagstiftning, så uppvisar nu migrationskrisen de uppenbara bristerna på migrationspolitikens område. Nu som då reagerar medlemsstaternas byråkrater och regeringar reflexmässigt för att värna någon sorts fiktivt självbestämmande och egna byråkratiska organisationer i stället för att se Europa som en möjlighet för bättre lösningar för alla.
Vi federalister har länge avfärdats som blåögda drömmare utan verklighetsförankring. Men vari ligger verklighetsförankringen i att tro att enskilda, i ett globalt sammanhang små, länder själva kan lösa de stora utmaningar som vi står inför i en alltmer globaliserad värld?
Självklart vore det effektivt med en genuint gemensam brottsbekämpande myndighet och åklagarkammare med operativa befogenheter på europeisk nivå för att tackla den grova gränsöverskridande och organiserade brottligheten. Självklart behövs bindande europeiska åtaganden, lagstiftning och investeringar för att klara av en omställning från fossila bränslen för att rädda klimatet. Självklart behövs en gemensam utrikespolitik om EU:s medborgare vill att våra värderingar om frihet, tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter ska kunna vinna gehör också utanför våra gränser.
Hotet mot Europa är inte, som man kunde förledas att tro, bara den extrema nationalismen företrädd av ledare som Orbán i Ungern eller Kaczynski i Polen. Det verkliga hotet mot Europas möjlighet att hantera framtida utmaningar kommer från den byråkratiska smygnationalism som anser att EU aldrig bör ta över delar av nationalstatens funktioner, utan bara komplettera och koordinera dem. Den återfinns i retoriken hos partier både till höger och vänster. Det är därför som Europa inte klarar av att hantera sina utmaningar och det är därför som förtroendet för EU undergrävs bland medborgarna.
Cecilia Wikström (L), europaparlamentariker