Med det ökade antalet flyktingar som söker asyl i Sverige följer utmaningar som vi inte får blunda för, utan måste adressera på ett trovärdigt sätt. Det står helt klart att asylpolitiken måste förbättras och effektiviseras för att klara de svårigheter vi befinner oss i.
Det är irrelevant att diskutera volymen flyktingar som söker skydd i Sverige, eftersom den inte regleras genom svensk lagstiftning.
Att erbjuda skydd är inte en fråga om generositet eller godtycklighet som det ofta framställs, utan det handlar om att följa de lagar, regler och avtal som Sverige har undertecknat och därmed utgör en del av. Det är inte antalet asylsökande och flyktingar som är utmaningen. Problemet är att integrationen inte fungerar och att segregationen i samhället tilltar. Samhällskostnaderna ökar naturligtvis i takt med att fler människor söker skydd i vårt land och därför måste vi kunna tala om minskade kostnader. Tiden är nu mogen för en sådan diskussion, men den måste grundas i premissen att vi är ett land som är fortsatt villigt att ta ansvar för de människor som flyr, och därmed har rätt till en rättvis asylprövning i EU, där Sverige utgör ett av 28 länder som alla har ställt sig bakom det gemensamma asylpaketet som nu implementeras i medlemsländerna.
Vi kan minska kostnaderna genom minskad svensk byråkrati, och en förbättrad integrationsprocess som snabbare möjliggör för människor att komma i arbete.
Så kan vi fortsätta att erbjuda en rättssäker, solidarisk och värdig process för de asylsökande som kommer till Sverige.
Det är kontraproduktivt att ge tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. Detta kommer bara att motverka integration. Ett permanent uppehållstillstånd ökar människors trygghet och vilja att etablera sig och bygga upp ett liv i sitt nya land. Ges tillfälliga uppehållstillstånd är risken stor att man inte förmår känna motivation i att vare sig lära sig språket eller komma i arbete – och marginaliseringen permanentas.
USA, som tar emot flest av FN:s kvotflyktingar, ger den enskilde flyktingen en etableringsersättning under åtta månader, därefter hänvisas man till eget försörjningsansvar.
Ett liknande system med tidsbegränsad etableringsersättning, exempelvis under ett års tid, bör diskuteras.
Man kan även tänka sig att koppla detta till ett obligatoriskt introduktionsprogram som omfattar språkutbildning, samhällsintroduktion och liknande. Därefter kan etableringsersättningen ersättas med studiemedel för dem som studerar eller läser på SFI, eftersom studierna bör ses som en investering i den egna utbildningen- och därmed bättre framtidsutsikter. Eget försörjningskrav kan också fungera som ett incitament för den enskilde, eftersom man själv lånar till utbildningen, precis som de allra flesta studenter i Sverige gör.
Vi måste också möjliggöra för den asylsökande att söka jobb och att arbeta medan asylprövningen pågår.
Dessutom måste vi bli bättre på att snabbare validera de utbildningar som personerna har med sig från sina hemländer så att de snabbt kan få jobb inom det område de är utbildade för.
Sverige behöver en integration som grundar sig i en positiv människosyn som lyfter fram individens egen drivkraft snarare än aldrig så välvilliga kommunala tjänstemän och alla slags lotsar och mentorer. Detta har prövats under en följd av år, där integrationen fortsatt lyser med sin frånvaro och där det tar alldeles för lång tid att komma in på arbetsmarknaden.
Sverige måste ta initiativ för att betydande reformer införs inom EU:s gemensamma asylsystem.
Dublinförordningen, som utgår ifrån att det medlemsland som den asylsökande kommer till först ska ta ansvar för personen, ger en skev fördelning och jag tvingas konstatera att den är satt ur spel.
I dag tar fem av medlemsländerna emot 70 procent av de asylsökande – Sverige, Tyskland, Storbritannien, Italien och Frankrike – medan exempelvis Estland tog emot endast 10 personer, Kroatien 25 och Lettland 35 år 2013, det år då Sverige och Tyskland vardera beviljade 26 000 människor asyl.
Tiden verkar nu vara mogen för ett europeiskt kvotsystem som fördelar asylsökande mellan medlemsländerna, grundat på befolkningsmängd, BNI och andra relevanta faktorer.
Det måste dock vara flexibelt och ta hänsyn till människors individuella situationer såsom familj och släktband. På så vis kan vi upprätthålla ett gemensamt EU-system som är rättssäkert och där alla asylsökande får likvärdig prövning, samtidigt som alla medlemsländer tvingas ta sin del av ansvaret. På lång sikt kan man även tänka sig att EU:s asylmyndighet EASO får ett utvidgat mandat för att hantera alla asylansökningar på EU-nivå.
Vidare bör EU ta fasta på det krav som jag sedan ett par års tid driver: att vi måste skapa lagliga och säkra vägar för flytkingar att ta sig till EU.
Genom att utfärda humanitära visum på ambassader och konsulat i länder utanför EU skulle tusentals människor slippa göra den livsfarliga resan över Medelhavet som en sista utväg för att komma i säkerhet.
De betalar tiotusentals kronor till skrupelfria människosmugglare för en plats på en många gånger överfull och sjöoduglig båt och gör det med livet som insats. Genom att öka de lagliga möjligheterna för människor att komma till EU kan vi dessutom ha bättre översikt över dem som kommer och hantera asylansökningarna på ett välfungerande och förutsägbart sätt, samtidigt som vi skulle få en jämn fördelning och ett gemensamt ansvarstagande från alla EU:s 28 medlemsländer.
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker