En ny termin har börjat och barnen intar klassrummen ännu en gång – förutom de tiggande EU-migranternas barn förstås som är bannlysta från skolan. Jag trodde förut att regeringens och Miljöpartiets reform som gav papperslösa barn rätt till skola innebar att alla barn nu hade rätt till utbildning. När jag kontaktade Uppsala kommuns skolpliktsansvarige och rektorn på Centrum för introduktion i skola (CIS) var beskedet just att alla barn har rätt till skola – även EU-migranters barn – och eftersom ingen annan gjorde det, tog jag i våras barnen med deras föräldrar en och en till CIS och skrev in dem.
Några veckor senare fick jag ett telefonsamtal från CIS där de sa att de pratat med kommunjuristen och andra representanter från kommunen, och dessa ville förbjuda EU-migranternas barn från att gå i skola utifrån hur de tolkade lagen. Det är en kontroversiell tolkning, eftersom andra kommuner utifrån samma lag ger tiggande EU-migranters barn rätt till skola.
CIS kunde dock inte annat än lyda, och i stället öppnade Fyrisgården ett center för dessa barn på vardagsförmiddagar där jag ställde upp som volontär. Även om vi försökte ha pedagogisk verksamhet med tolk så blir det förstås inte lika genomtänkt och stabilt som om barnen hade fått börja på CIS.
Att Uppsala kommun inte sätter alla barns bästa i första rummet är brutalt tydligt. Kommunen låter ju EU-migranternas fyraåringar och till och med spädbarn sova i bilar och trappuppgångar. Jag har i flera månader kämpat för att fem månader gamla Denis inte ska behöva vara hemlös genom att låta honom och hans föräldrar hoppa runt mellan privatpersoners hem, och när jag försöker hitta en långsiktig lösning antingen i Sverige eller Rumänien får jag kalla handen från kommunen – det enda de säger när jag ringer är att de kan erbjuda en hembiljett till Rumänien, vilket är det minsta problemet.
Kommunen har visat ett visst engagemang efter påtryckningar från Stadsmissionen och kyrkorna, i synnerhet genom att finansiera natthärbärgen under vintermånaderna (vilket de ska ha ett stort tack för). Men kommunstyrelsen är splittrad: medan Mohammad Hassan (FP) argumenterar för att de tiggande EU-migranternas rätt till vård måste säkras här på UNT Debatt (20 april) argumenterar Stefan Hanna (C) emot (24 april). Hanna sa själv i ett panelsamtal i Domkyrkoförsamlingen i mars 2013 att tiggarna är kopplade till kriminella ligor (något Uppsalapolisen förnekade i ett uppföljande panelsamtal veckan efteråt) och att lösningen är att deportera dem till Rumänien.
Lägg därtill att socialnämndens ordförande Anders A. Aronsson lägger skulden på att bebisen Denis är hemlös på hans hemlösa föräldrar, och vi har en splittrad kommunledning som inte tar tiggande EU-migranters rättigheter på allvar. Deras barns rätt till skola har hittills närmast varit en ickefråga, men jag hoppas att den i dessa valtider ska bli en fråga som, tillsammans med andra åtgärder för att tillgodose tiggande EU-migranters rättigheter, når sympatisörer över blockgränserna.
Vi skulle aldrig tillåta att svenska barn i Uppsala är portade från skolan och tvingas sova i bilar, och knappast norska heller. Det är dags att sätta alla barns bästa i första rummet.
Micael Grenholm
ordförande i föreningen Stefanushjälpen, teologistudent