I dagens politik är det kostsamt att sticka ut hakan och sedan påkommas med att ha haft fel, men när det gäller fabrikationer om terrorhotet från svenska muslimer gäller inte den regeln. Kristdemokraterna Lars Adaktusson och Mikael Oscarsson visar på detta när de i UNT 29/7 propagerar för nya lagar mot svenska muslimer som strider med "al-Qaida-inspirerade grupper".
För att motivera sitt åtgärdspaket som strider mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter slänger de sig med tvärsäkra teser om det "muslimska hotet" som antigen är rena lögner eller saknar belägg. De hänvisar till det upphaussade terrorhotet mot Norge som ännu inte realiserats på något sätt. Adaktusson och Oscarsson vet förstås lika lite som alla andra om sannolikheten i det nu avsvalnade terrorhotet i Norge, däremot vet vi att säkerhetstjänster inte alltid talar sanning, då det framställts att alla befogenheter och resurser de fått leder till avstyrda terrorkomplotter. Amerikanska NSA uppgav först att deras massiva telefonövervakning lett till att 54 terrorattacker avstyrts men i ett senatsförhör fick deras chef, Keith Alexander, reducera siffran till en eller max två.
Vidare sägs att svensken Taimour Abdulwahabs självmordsbomb var mycket sofistikerad. Det är inte sant. Abdulwahab hade tre så kallade tryckkokarbomber och ingredienserna till dem kan köpas i en helt vanlig järnaffär. Det finns heller inga som helst belägg för påståendet att Abdulwahab tillhörde ett större terrornätverk. En annan person har fällts i målet för att ha överfört pengar till honom som han borde förstått kunnat använts till terrorism, men det anses inte bevisat att han varit med i planeringen av det misslyckade dådet.
Artikeln talar vidare om en dramatisk ökning av antalet svenskar som reser till bland annat Syrien för att ansluta sig till stridande grupperingar. Inbördeskriget i Syrien är nu inne på sitt fjärde år och att gå från noll till 150 svenska Syrienresenärer kan förstås kallas dramatiskt, men bäst är nog att jämföra med andra konflikter i områden som svenskar haft koppling till likt Finland eller närmare i tiden Balkan. Då är inte 150 personer en så dramatisk siffra. I Sverige finns trots allt 400 000 muslimer. Upp till 2 000 européer strider i Syrien menar Adaktusson och Oscarsson själva, och man kan räkna med att hundratals har återvänt hem. Ändå har inte de terrordåd realiserats som det ständigt varnas för. Trots detta skickas budskapet att svenska muslimers resor till krigshärdar är farligare för Sverige än andra svenskars av någon anledning som inte förklaras.
Utan att hänvisa till någon som helst empiri återger Adaktusson och Oscarsson rasistiska föreställningar om svenska muslimer boende i förorten som socialbidragstagande fanatiker som inte vill något annat än att ansluta sig till ”terrorgrupper” i krigshärdar för att sedan återvända till Sverige och utföra terrorhandlingar. Dessa människor "från Mellanöstern och Afrikas horn riskerar att hörsamma radikala budskap". De ska därför utsättas för bryskare metoder som indragna socialbidrag, indragna medborgarskap och säkerhetspolisen ska få ett större mandat än det strikt brottsbekämpande.
Självklart kommer inte den här presentationen av fakta innebära att Adaktusson och Oscarsson får betala något politiskt pris för sina glidningar med sanningen kring det ”muslimska” terrorhotet, men det är samtidigt just det förhållandet den här artikeln avser att belysa.
Kitimbwa Sabuni
Muslimska mänskliga rättighetskommittén