Uppenbarligen har vår regering tittat djupt in i kristallkulan och där sett vad våra forskare bör syssla med. Av 2016 års forskningsproposition framgår nämligen att regeringen menar att samverkan med externa parter skapar fler innovationer och ökar samhällets nytta från forskningen. Och sköter inte universitet och högskolor samverkan rätt kan det komma att påverka storleken av det enskilda lärosätets basanslag, de pengar som de själva bestämmer användningen av. Samverkan och innovation är propositionens ledord. Diskussionen om forskarnas samverkan med andra samhällsaktörer är dock gammal. Redan i början av 1980-talet var den livlig, men i dag har samverkansfrågan blivit en het potatis.
Utvärdera forskningens samhällsnytta skrev Mikaela Almerud, Emil Görnerup och Anna-Lena Holmström i UNT den 21 februari 2011, alla representanter för Svenskt Näringsliv, som menade att nyttan av forskningen är för liten. Ökad samverkan med näringslivet skulle lösa problemet.
År 2012 kom ekonomen Jan Lidhart och juristen Ulf Petrusson med sin rapport Styrning av högskolans resurser för forskning och nyttiggörande, där man bland annat menar att varje högskola bör få medel i relation till sin ambitionsnivå avseende ansvaret för samverkan och nyttiggörande. Återigen några som vet hur mer nytta skapas.
Och fortsättning följde. I propositionen för forskning och innovation 2012, fick Vinnova regeringens uppdrag att i samråd med tre forskningsråd utforma metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Resultatet; en modell för konkurrensutsättning av basanslagen med samverkan som indikator kom i december 2016 från Vinnova. Modellen har i remissvaren mött avsevärd kritik framför allt från de större universiteten för att vara oprecis och omöjlig att omsätta i rättvisande termer.
På fackförbundet ST:s hemsida skriver Kjell Nilsson, styrelseledamot i avdelningen för universitets- och högskoleområdet, en träffande månadskrönika om regeringens nya krav på forskarna. Krönikan avslutas med orden: Ambitionen verkar vara att omvandla våra lärosäten från institutioner för fri kritisk forskning med kvalitet och integritet till näringslivets och myndigheternas FoU-enheter med innovation och samverkan i fokus.
I Uppsala universitets nyhetsbrev 20170503 skriver Gudmund Hernes, ny ordförande för Uppsala universitets konsistorium, att universitetets viktigaste utmaningar är att främja universitets klassiska uppdrag; friheten att få studera det man vill, friheten att kunna undervisa efter sin egen övertygelse och friheten att forska utifrån intresse. Hernes utsaga är i dag inte politiskt korrekt, i det att han tror att största samhällsnyttan kommer ur forskarens fria val.
Efter att under 35 år ha arbetat inom eller mycket nära verksamheterna forskning, samverkan och innovation, har jag själv fått uppleva hur trubbig, onyttig och tvivelaktig samverkan kan vara när den blir ett slags måste, och hur bra den kan bli när den kommer av fri vilja och egna initiativ. Många tycks tro att forskning och innovation är närbesläktade verksamheter, och att forskningsresultat inte sällan bara får ligga outnyttjade, och blir därför onyttiga. Båda dessa uppfattningar är direkta missuppfattningar. 2016 års forskningsproposition visar dessvärre att tankesättet spritt sig ända upp till regeringsnivån.
Inget alls talar för påtvingad samverkan. Allra minst nyttoaspekten. Att regeringen vill konkurrensutsätta basanslagen misskrediterar både forskarsamhället och regeringen. Forskning, samverkan och innovation blandas samman på ett sätt som visar på bristande kunskap till och med hos dem som är valda att företräda oss alla.
Björn Westerstrand
Filosofie doktor