Tack vare krisen i Ukraina fick rustningsivrarna vatten på sin kvarn. Långt fler än Bildt (M) och rustningsindustrin anade vår i luften och kände sig troligen mer triumfatoriska än oroade. I sina egna ögon har de ju alltid haft rätt, och nu skulle väl till och med finansministern inse det. Sanningen är ju den att finansministern – oberoende av partifärg – i slutänden alltid har bestämt vilket hot mot vår säkerhet vi har råd med. Att rätta mun efter matsäck, det vill säga att skriva fram ett scenario som täcks av budgeten – har gällt.
Vad får vi i dag för de 47 miljarder vi satsar på försvaret? Enligt ÖB kan vi för denna summa försvara Stockholm under en vecka – 168 timmar. I andra sammanhang skulle man nog säga, att det förutsedda utfallet inte motiverar en så dyr satsning. Riksrevisionsverket har bestämt en granskningsuppgift framför sig.
För nästa år har regeringen och socialdemokraterna var för sig föreslagit ytterligare 400-500 miljoner, ett extra påslag på en procent. Att regeringen sedan plötsligt föreslog ett fortsatt påslag i samma storleksordning varje år i ett decennium framåt förändrar inte tankegången.
Om inte något mirakulöst händer just mellan 100 och 101 procent betyder det att Stockholm kan försvaras i 170 timmar, det vill säga att kriget förlängs med två timmar. År 2024 ska militären kosta 12 procent mer enligt regeringen. Om marginalnyttan är fortsatt proportionell, kan Stockholm försvaras/förstöras i ytterligare ett dygn.
Om man tänker spika fast en bräda vid en annan, är ju frågan hur stor spiken bör vara och av vilken sort. Den frågan blir dock fel, om den bästa metoden är att skruva fast brädorna. Om vi definierar säkerhetsfrågan som ett militärt problem, blir den automatiska reaktionen lätt: Att militärens anslag måste ökas. Som nu. Men – säkerhetsfrågan är inte en militär fråga. Vi lever inte i fred med Finland, Danmark och Norge genom att ha en större krigsmakt eller för att de två senare är med i Nato.
Om vi vågade tänka utanför boxen skulle vi inse att det militära försvaret närmast har en terapeutisk funktion. Det ska inge oss en känsla av trygghet. I ljuset av ÖB:s analys fungerar detta inte riktigt så bra. Trygghetskänslan stärks inte heller av den gamla falska analogin, som Björklund (FP) förde fram i partiledardebatten: att försvaret är som en brandförsäkring. En sådan är ju på intet sätt ett skydd mot brand, men kan däremot ge resurser att bygga upp det förstörda, alltså den direkta motsatsen till det militära försvarets effekter.
Vad ska vi då göra åt Putin och rysk nationalism? Innan vi försöker finna ett svar borde vi titta på historien efter andra världskriget. Finns där ett enda exempel på ett hot mot vår säkerhet som vi trovärdigt kan hävda att våra militära satsningar har avvärjt eller kvävt i sin linda?
Under min UD-tid på 1980-talet ställde jag denna fråga till mina kollegor på försvarsdepartementet, men svaret uteblev. Andra faktorer har genom åren varit viktigare, främst neutraliteten och alliansfriheten, även om den strikta efterlevnaden varit naggad i kanten.
Utrikespolitiken har varit vårt främsta säkerhetspolitiska redskap, men för att fylla den funktionen måste den vara saklig och konsekvent stå på folkrättens och de mänskliga rättigheternas sida. Vi har tillåtit oss att med dessa principer i ryggen kritisera såväl USA som Sovjetunionen. Känslotänkande, cyniska kommentarer och förhastade slutsatser om aktörers skuld undergräver dock trovärdigheten. Det gör givetvis även vår vapenexport till diktaturer och till krigförande nationer. Liksom de partier som vill ansluta Sverige till Nato. De legitimerar i princip innehav och användning av kärnvapen.
Den fråga vi borde ställa oss är: Hur kan vi väcka liv i den fredspolitik som en gång var ett svenskt kännemärke?
Personer som Palme, Myrdal, Thorsson och Theorin spelade en viktig roll för att mobilisera en internationell opinion för fred, nedrustning och internationell solidaritet. Båda blocken har tyvärr tappat detta engagemang de senaste decennierna. Vågar man hoppas att det rödgröna blocket återfinner sin gamla fredsvision? Eller väger stödet till den numera utlandsägda krigsindustrin fortfarande tyngre?
I stället för en halv miljard till raketer och dylikt – låt oss satsa dessa resurser på att bygga ut fredliga relationer till alla våra grannar runt Östersjön. Lars Ingelstam och Anders Mellbourn har nyligen kommit ut med boken ”Fred Säkerhet Försvar”, där de övertygande pläderar för en tyngdpunktsförskjutning i säkerhetspolitiken. I sin kompletterande skrift ”Prislappar för fred och säkerhet” har de sammanställt ett Östersjöpaket med en rad konkreta åtgärder till en kostnad på 400 miljoner. Betydligt trovärdigare än regeringens militära miljarder.
Dessutom – de partier som vill engagera och inspirera en yngre internationellt orienterad generation – de har alla skäl att satsa på en ny och kreativ fredspolitik.
Bernt Jonsson, Samhällsdebattör