Vi bör tillsätta en parlamentarisk utredning om ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato, skriver Mikael Oscarsson (KD).
I torsdags presenterade försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. Det är ett resultat av en längre tids arbete som också skett parallellt med att den försvarspolitiska debatten har svängt. Att allianspartierna nu gjort upp med Socialdemokraterna om mycket breda satsningar på försvaret är på alla vis historiskt. Den blocköverskridande uppgörelsens vikt ska också ses i ljuset av att Socialdemokraterna inför förra valet gick till val på försvarsnedskärningar på två miljarder, vilket motsvarar stängningen av två av våra tre flygflottiljer. I själva verket är beredningens förslag den första substantiella ökningen av försvarsanslag de senaste femtio åren.
Kristdemokraterna har parallellt med beredningens arbete fördjupat och presenterat vår egen försvarsanalys. Många av de brister vi pekat ut har försvarsberedningen också adresserat. Återupprätta arméns förmåga att uppträda i brigadform, incitament för anställda soldater att stanna längre, nya luftvärnssystem och en speciell Gotlandssatsning är några av de saker vi lyft som finns med i beredningens rapport. Kristdemokraterna hade i vissa frågor gärna gått längre, men beredningens arbete är ett givande och ett tagande och på det stora hela är vi mycket nöjda.
Detta sagt med ett stort undantag. Natofrågan är som elefanten i rummet som de stora partierna inte vill låtsas om. Jag och mitt parti menar att Sverige inte längre kan ducka för denna avgörande fråga. Den beslutade försvarsorganisationen, även med de förstärkningar som beredningen föreslår, är alltjämt av sådan karaktär att Sverige inte ensamt kan stå emot ett fientligt anfall mer än vad som i sammanhanget får betraktas som en marginell omfattning. Detta i sig borde föranleda i att frågan om en eventuell Natoanslutning kommer upp till agendan. När vi därutöver också ser den förändrade balansen i militär kapacitet som skett i vårt närområde de senaste åren, gör det frågan ännu mer angelägen. Västeuropa har under det senaste decenniet i många avseenden försämrat sin militära kapacitet. Bara de senaste fem åren har de tre stora militära nationerna i Europa skalat ner sina försvarsorganisationer.
Både Tyskland, Frankrike och Storbritannien har sedan 2009 gjort omfattande försvarsbesparingar som också syns när man studerar faktiskt kapacitet. Frankrike har exempelvis minskat antalet aktiva stridsflygplan med mer än trettio procent de gångna fem åren. Tyskland har under samma period minskat ner sin arméorganisation från motsvarande 17 brigader till 12. Den amerikanska militära närvaron i Europa minskar också på motsvarande sätt. Detta samtidigt som Ryssland expanderar sin militära förmåga i motsvarande takt. Vid en eventuell säkerhetspolitisk kris i vårt närområde är samtliga Natoländer utomordentligt tydliga med att deras kapacitet i första hand kommer gå till att försvara sig själva och andra Natoländer.
När vi nu ser att det dessutom är en kapacitet som minskat, har Sverige ej längre råd att hålla Natodörren stängd och låst. Med hänsyn till Natos avgörande betydelse för säkerheten i vårt närområde anser jag att det i en nära framtid bör tillsättas en parlamentarisk utredning som förutsättningslöst granskar de för- och nackdelar som kan vara förknippade med ett svenskt Natomedlemskap.
Mikael Oscarsson (KD)
Ledamot i försvarsberedningen