Jag håller med Kirchmann med flera (UNT debatt 18/2) som i sin replik önskar att debatten om ekologisk odling ska vila på saklig grund. Därför måste jag nu tyvärr diskutera några teknikaliteter, där jag anser att Kirchmann med flera har feltolkat kunskapsläget.
1. Kirchmann med flera menar att den metaanalys som Seufert med flera gjorde 2012 (i Nature), i kontrast till den nyare av Ponisio med flera (PRSB 2014), visar att skördarna i eko-odling är 34 procent mindre ”när man utesluter studier där man hade överfört organiska gödselmedel från konventionellt jordbruk för att gödsla ekologiska åkrar”. Den nya analysen av Ponisio med flera innehåller emellertid alla data som ingår Seuferts analys men också fler och senare studier. De har också grupperat data på samma sätt som Seufert, men använt en korrektare statistisk metod. Därför speglar denna nya analys kunskapsläget bättre. Ingen av artiklarna har emellertid gjort exakt den analys Kirchmann med flera menar i citatet ovan. Vidare är, i de fall där eko-odlingen får lika mycket kväve som den konventionella, skillnaden snarare mindre än 20 procent (Ponisio med flera, Fig 2). Min uppfattning är att den senare, större och bättre analysen stödjer att eko-odlingens skördar generellt ofta är kring 80 procent av konventionella.
Jag kunde dock ha noterat i mitt inlägg att Kirchmann med flera i sin bok knappast kunde ha känt till den nya analysen.
2. Kirchmann med flera citerar också en artikel av Schneider med flera (Nature Communications 2014) vilka fann kring 10 procent högre artmångfald i eko-odling, mindre än de 30 procent vi funnit vår tidigare metaanalys (Tuck med flera, J Appl Ecol 2014). Artikeln av Schneider med flera är dock ingen metaanalys (vilket Kirchmann med flera felaktigt hävdar) utan en empirisk analys av fält och gårdar i 12 landskap i Europa och Afrika. Den adderar 1, 12 eller 48 punkter (beroende på hur man väljer att analysera data; se Ponisio med flera) till vår tidigare metaanalys och ändrar inte drastiskt det generella resultatet på omkring 30 procent ökad mångfald i eko-odling. Artikeln lägger också på gårds- och landskapsnivå ihop mångfalden i olika biotoper.
Det är inte konstigt att man då får mindre effekt av ekologisk odling eftersom man till den mångfald som odlingssystemet påverkar adderar mångfalden i fem–tio biotoper som huvudsakligen är andra habitat i landskapet.
Många av dessa påverkas inte av odlingsmetoderna eller är ens jordbruksmark (det är dock oklart från artikeln exakt vilka biotoper som är med). Detta är ett mycket intressant resultat, men tolkningen av det återstår att fundera över.
3. Jag borde också varit tydligare med jag inte betvivlar att Kirchmann med fleras studier är korrekta på sina fält och på den skalan, det vill säga är utförda enligt vetenskapliga metoder. Det jag misstror är möjligheten att dessa kan skalas upp till den generella slutsatsen "Eko-odling – vägen till svält". Uppskalningsproblemet är en av de stora olösta frågorna inom såväl ekologi som geografi och samhällsvetenskaperna, och bör därför hanteras med stor försiktighet.
4. Jag delar dessutom åsikterna att det behövs en satsning på jordbruksforskning för att trygga matförsörjningen både regionalt och globalt, och att lantbrukarens kunnande och intresse är en av de viktigaste faktorerna för att bevara biologisk mångfald i jordbrukslandskapet. Emellertid skiljer sig våra åsikter om hur eko-odlingen kan bidra till dessa frågor. De nämnda frågorna är heta i såväl den vetenskapliga som den politiska debatten, och jag anser att förenklade svar inte underlättar diskussionerna, vare sig de är för eller emot den ena eller andra odlingsformen. Det behövs en mångfald av perspektiv och synsätt för att föra dem framåt.
Jan Bengtsson
professor i ekologisk miljövård vid SLU
Fotnot: Åsikterna som framförs i denna replik är mina egna och representerar inte SLUs ståndpunkter.