När nuvarande regering bildades kallade den sig för världens första feministiska regering. På regeringens hemsida kan man läsa att ”en feministisk regering ser till att jämställdhetsperspektivet finns med i politikens utformning på bred från, både i det nationella och internationella arbetet”. Som feminist och kvinnorättsaktivist som är stolt över Sveriges jämställdhet, och använder landets historia som en förebild i mina kvinnorättsaktiviteter för mitt hemland Iran, var jag glad att Sverige skulle ta ansvar för global jämställdhet. Men den glädjen försvann snabbt.
Den första feministiska regeringen i världen har inte lyckats med sin slogan, vare sig nationellt eller internationellt.
Att säga saker högt är lätt, men viktigast är att man lever upp till sina ord. Så varför denna besvikelse?
För ett år sedan reste Sveriges delegation till Iran för första gången sedan revolutionen 1978. Delegationen fick mycket kritik, bland annat för att kvinnorna bar slöja utan att kritisera slöjtvånget i landet. Men även för att de inte tog människors och kvinnors rättigheter på allvar. Statsministern sa i Aftonbladet att han tog upp mänskliga rättigheter på det sätt som tjänar saken bäst och gör mest nytta. Han sa i samma intervju att Sverige ska se till att kvinnors rättigheter ökar. Jag trodde på vad den rödgröna regeringen sa och jag försvarade dem mot kritik från iranska aktivister, för jag trodde att vår feministiska regering skulle bli en förebild och påverka andra länder.
Ett år har gått, och iranska kvinnors situation har inte blivit bättre – tvärtom har den blivit sämre. Könsdiskriminering gäller allt i Iran: från klädval och ojämställda äktenskapslagar där kvinnor har minimalt med rättigheter över sitt liv, till diskriminering inom utbildning och arbetsmarknad och en statlig propaganda som reproduceras en könsstereotyp och förnedrande kvinnosyn.
Trots detta kämpar kvinnorna. Sista veckan i december tog bland annat kvinnors kamp mot obligatorisk hijab ett nytt steg.
En modig kvinna klev upp på ett elskåp mitt bland alla människor, tog av sig sin vita slöja, knöt den på en pinne och viftade med den som en flagga.
För detta arresterades hon och under flera veckor visste ingen var hon fanns. Det ledde till att andra kvinnor visade sin solidaritet genom att göra samma sak. De flesta blev tyvärr arresterad och fick ett till två år fängelse. Men kvinnorna fortsatte att bli ännu mer modiga och visa sitt motstånd genom att promenera utan slöja eller viftar med den. Detta filmas och delas i sociala medier under flera hashtaggar som #WhiteWednesdays, #walkingunveiled och #mycameraismyweapon. För varje gång blev angreppen mot kvinnorna mer brutala. En av de kvinnor som också stod på ett elskåp med slöjan i luften blev neddragen bakifrån, en annan gång knuffade en manlig polis en kvinna så att hon föll ner från elskåpet
Nyligen blev en grupp unga tjejer misshandlade av moralpolisen för att de inte hade täckt sitt hår tillräckligt mycket.
En av dem knuffades omkull och slog sig blodig. Fysisk brutalitet ersätts dessutom ofta av mental tortyr, ibland under häktning.
Trots allt detta har vi fortfarande inte hört någon uttalad kritik från världens första feministiska regering mot den iranska regimen. I stället bjöd utrikesminister Margot Wallström (S) och handelsminister Ann Linde (S) in Masoumeh Ebtekar, iransk vicepresident inom kvinno- och familjefrågor, till Sverige för att delta i en panel på Stockholm Forum on Gender Equality (15-17 april).
I konferensbroschyren introducerades Masoumeh Ebtekar som Irans första kvinnliga vicepresident, som en akademiker med många publikationer och en person som tilldelats internationella priser för aktiviteter inom miljöfrågor.
Men utöver det, vem är egentligen Masoumeh Ebtekar? Jo, hon var hjärnan bakom gisslandramat 1979 då 52 amerikaner hölls gisslan i 444 dagar. Detta ledde till att relationerna till USA och många andra västländer avbröts. Iran utsattes för olika sanktioner som framför allt skadade folket, inte de som hade ansvaret för gisslandramat. Exempelvis är det svårt för många vanliga iranier att resa till USA och deras ansökan om visum för studier avslås. Ebtekars äldsta son bor dock i USA. Men det är inte bara det som Stockholm Forum on Gender Equality undviker att nämna.
De ger även falsk information om Ebtekars forskingpublikationer. 2008 blev hon avslöjad för plagiat i en artikel publicerad i en iransk vetenskaplig tidskrift, något som uppmärksammades i Nature. Hon hävdade att allt var ett misstag och skyllde ifrån sig på en student. Artikeln drogs dock tillbaka eftersom cirka 85 procent av texten var identiskt lika andra forskares texter, inklusive de andra texternas grammatik- och stavfel (Nature, 2008). Vidare, trots sitt ämbete i den iranska regeringen har hon inte åstadkommit något som gynnat kvinnors fri- och rättigheter.
Nu undrar jag hur den påstått feministiska regeringen kunde bjuda in en person med en sådan bakgrund, från en regering som systematisk förtrycker kvinnor, till en internationell jämställdhetskonferens?
På vilken sida står den feministiska regeringen? På kvinnokampens sida eller på kvinnoförtryckets? På det frihetskämpande folkets sida eller på den islamistiska diktaturens? När det gäller Iran är det tydligt att den ”feministiska” regeringen står sida vid sida med en djupt patriarkal diktatur.